Hej
Vet inte längre vad jag ska skriva. OM jag ska fortsätta blogga eller inte. Mår så dåligt och vill inte bara skriva om min misär. Visst kan jag blogga om annat men har noll lust, inspiration eller ork till det just nu. Har egentligen mått skit sedan tre veckor tillbaka då jag gjorde botoxbehandlingen. Blev extremt yr, illamående, trött och fick spänningshuvudvärk utan dess like. Katastroftankar och ångest. För en vecka sedan gick jag till kiropraktorn och fick svaret att min nacke är så spänd att den orsakar yrsel. Tinningarna likaså. Högre dos botox krävs nästa gång om jag väljer att fortsätta. Då även botox mellan ögonbrynen där jag va superspänd och i nackrosetten. Inte velat ha botox där då det finns risk att "tappa huvudet" pga att musklerna försvagas. Är LIVRÄDD för det men samtidigt kan jag inte gå runt med denna yrsel. Påverkar livskvaliteten massor eftersom jag inte kan göra nåt och vill spy hela tiden typ. Önskar såå att jag inte va så spänd i kroppen. Att jag kunde koppla av. Men kroppen spänner sig automatiskt efter så många år.
Fått tid till en ortoped i Jönköping i juli. Rädd att hen inte kommer kunna hjälpa mig utan att jag får åka hem med mina värkande fötter igen. Vill göra ultraljud och se om jag har inflammation och då ev få sprutor med kortison. Men vissa ortopeder gör inget mer än att konstaterar att allt är helt och inte svullet o så får man åka hem. Jag MÅSTE få hjälp med fötterna. Inte kunnat gå eller belasta på 4 månader och det gör ont även i vila. Jag står inte ut!
Är så trött på att leva i min kropp. Vill bara byta ut den. Blir så trött av att ha ont konstant och blir deprimerad och får katastroftankar om att det kommer va så här livet ut. Igår somnade jag på en kudde full av salta tårar. Vaknade 12 timmar senare och va så trött att jag inte orkade röra en fena. Gick upp och åt frukost men sen kom ångesten igen. Panikattack. Önskar jag hade någon hos mig dessa stunder med panik. Nån som höll om mig. Som sa att allt kommer bli bra. En trygghet. Men jag får ta alla attacker ensam. Har oftast inga problem med att vara ensam men när jag mår så dåligt vill jag inte va ensam. Önskar jag hade en sambo eller nära vän att ringa.
Igår och idag är yrseln förjävlig. Blir lika rädd varje gång. Allt gungar. Jag vill så mycket annat än att kämpa med mina problem. Men när jag mår som jag gör så är inget kul. Tar mig knappt ur sängen pga yrseln.
Klockan är 20.30 och jag ska lägga mig nu. Får se om/när jag bloggar igen. All luft har gått ur mig.
Hoppas det blir bättre snart! Å att du inte slutar blogga. Du betyder mer för andra än vad du själv märker 💚 Som för mig till exempel ✨ önskar dig allt gott!