Fy vilken hemsk ångest jag har idag. Hade det redan i morses då jag vaknade. Känner en enorm stress inombords. Vet inte riktigt varför. Är småsaker som stressar upp mig. Som att jag måste besikta bilen (massa utgifter), skaffa nytt lås till mitt postfack då det är paj (trodde föreningen gjorde sånt men måste punga ut över 500 spänn vilket jag inte har), stress över hösten, över telmötet med min dbt terapeut på måndag, stress över midsommar mm. Hade ett bra samtal igår. Va brutalt öppen och ärlig som alltid. Idag har jag brutit flera mönster redan. Det skapar ångest. Även vikten som går uppåt skapar ångest. Rädd att den ska gå upp för fort. Rädd att inte hänga med. Kan inte titta på mig själv utan att få äckelkänslor. Önskar att jag kunde acceptera min kropp men är sååå svårt. Många börjar ju träna när de "får" det av vården. Jag får träna men gör det inte. Väcker känslor och tankar om att jag är lat. Har bara legat i solstolen idag. Inte gjort ett skit. Ännu mer ångest! Hoppas må bättre imorgon.
Varje gång jag tvivlar. Varje gång äs skriker på mig. Då äter jag lite extra. Äter för att jag vill leva. Inte bara överleva. Överlever gör jag redan men det räcker inte. Vill inte ligga på gränsen. Vill inte vara halvsjuk. Vill inte ses som sjuk. Jag vill bli den jag är ämnad för att vara. Färgstark, modig, öppen, galen, tuff, stark. En som är trygg i sig själv och inte tar nån skit! En som tar plats. Som vågar gå sin egen väg. En som struntar i normer och ideal. Thats me! Hon ska blomma ut nu! För varje extra tugga jag tar tänker jag på allt jag vill uppnå i livet. Barn, kärlek, skratt, vänner, äventyr, resor, härliga stunder utan ångest, jobb, hus. Jag tänker på att jag vill orka vara en bra moster åt Otto. Vill orka ta hand om honom, busa och va en trygg vuxen att vända sig till. Jag är verkligen inte min sjukdom. Men så länge en har en undervikt så är det det enda folk ser. Tyvärr. Världen är ytlig. Vill mest säga att jag verkligen kämpar på nu. Vill bort från skiten. I eftermiddag ska jag till min psykolog i Falköping. Hoppas på ett bra samtal. Puss på er alla 😘
Det dumma med att kämpa sig fri från en ätstörning är att det känns rätt att göra fel och fel att göra rätt. Man mår som sämst när man gör det rätta. Därför skjuter många på att utmana äs. Det gör helt enkelt FÖR ont! Om det ändå hade känts bra att göra rätt så vore det mycket enklare. Men nu är det inte så, inte för mig iaf. Talar utifrån egna upplevelser nu. Alla är ju olika. Så när jag får ångest (som nu) så ska jag försöka se det som något POSITIVT för det vetyder ju att jag gjort rätt. Att jag agerat på ett sätt som inte äs gillar. Kan lätta hoppa över mat, äta begränsat, följa äs regler för att slippa ångesten. Men var hamnar jag då på sikt? Inlagd med noll frihet, noll liv, noll glädje. Kanske dör jag tom. Min kropp är såå sliten efter 18 år av ätstörningar. 18 år är väldigt lång tid att utsättas för sån grov misshandel. Min kropp klarar inte en svacka till. Är dessutom 31 år och ju äldre man blir desto mindre tål kroppen. Så jag äter på. Trots att det känns fel och att jag får hemsk ångest. Har ätit lunch och efteråt massa snacks bara för att jag va sugen. Naturgodis, vanligt godis, choklad, jordnötssmör, torkad frukt mm. Magen är svullen och ångesten hemsk. Försöker stå ut. Ett andetag i taget. Försöker lyssna på fåglarna. Tänka långsiktigt. Men det är tufft nu.