29 juni 2015

Hjärtesorg

Allmänt

Vilken förmiddag! Är helt slut nu. Ringde mamma i morse och frågade hur kissen mådde idag. Han har bara blivit sämre och sämre de sista dagarna. Han bara sov och kunde knappt gå. Åt inget och drack ytterst lite. Andades tungt och vinglade fram. Vi beslöt oss för att åka in med honom till veterinären idag för avlivning. Han va så mager så mager. Fick en tid klockan ett idag. När jag och mamma kom hem vid lunch så låg han inte på mattan i badrummet där han alltid ligger... Jag hittade honom under sängen. Död. Jag fick panik och började storgråta så tårarna sprutade. Mamma blev helt chockad och skakade som ett asplöv. Han va helt stel när vi tog i honom. Ögonen va timma, tungan blå och nosen kall. Sååå fruktansvärt hemskt!!!! Älskade kisse <3 Han blev 20 år så han va gammal men det känns inte lättare för det. Vi virade in honom i en filt och la honom på sängen. Jag satt och grät bredvid honom och höll hans tass. I morse levde han men mådde inte bra alls sa mamma. Han hade försökt gömma sig under sängen för han kände på sig att han skulle dö tror jag. Sån tur att Turbo va på dagis när det hände, vet inte hur han hade reagerat annars? Trodde inte att jag skulle bli SÅ ledsen. Men känslorna bara vällde över mig. Jag tog honom invirad i handduken och så körde vi till veterinären med honom. Han kommer kremeras och hamna i en minneslund dit man kan gå om man vill.
Fy fan va jobbigt detta va/är! Hoppas han somnade in lugnt och inte hade ont. Kommer bli tomt nu. Han har varit en del av mitt liv sedan jag va 10 år. Fruktansvärt att mista husdjur. Mitt hjärta blöder. Vila i frid älskade Kasper !
Pang! Rakt in i dimman igen. Förlamande trötthet. Den förföljer mig. Gör mig frustrerad och nedstämd. Vill orka jobba och träffa folk men kroppen vill bara sova. Alla prover är bra men är ändå extremt trött. Svårt att tro att allt skulle bli bra av några kilon till på kroppen men jobbar såklart för det. Är väl psykisk trötthet. Utmattning. Mamma säger varje dag "hoppas du är pigg imorgon ". Men jag är aldrig pigg. Aldrig. När nån säger "krya på dig" vet jag inte vaf jag ska svara? Kan ju inte göra nåt åt min trötthet. Kan man säga "krya på dig" till nån med psykisk ohälsa? Känns som att be nån med diabetes att krya på sig... Kanske tänker fel? Hur känner ni?
Mamma vill att jag ska träffa vänner o partner o jobba mm. Känner mig misslyckad som bara är hemma o är trött. Känner mig som en dålig dotter. Vill ju allt det där hon säger men kan inte. Går inte. Önskar hon slutade tjata om att det vore såå kul om jag orkade jobba, plugga och träffa vänner. Blir bara en press på mig. Som att jag inte duger där jag befinner mig nu. Borde väl resa mig från sängen nu... Ätit frulle men lagt mig igen. Kram på er!
Misslyckad. Kass. Lat. Ord som ekar i mitt huvud. Sa igår att jag kunde jobba idag men i förmiddags va jag SÅ trött och hade värk i knäet, höften och ryggen. Pallade bara inte att jobba. Meddelade dom om detta. Fick till svar att dom räknat med mig för den andra tjejen som jobbar där skulle börja senare idag tydligen. Annars är jag UTÖVER och inte istället för nån annan personal. Fick så jävla dåligt samvete. Mådde riktigt kass. Kände mig som världens svikare. Men jag kunde verkligen inte jobba idag. Så rädd att inte få vara kvar där pga att jag har mycket frånvaro. Psykisk ohälsa är svårt. Svårare än fysisk. Jag mår ärligt talat inte bra. Orkar inte ta tag i saker och ting. Vill ha en förändring men orkar liksom inte ta tag i det. Var börja liksom? Att sluta terapin känns sådär. Känns meningslöst att ens ta upp nåt med henne nu eftersom vi ändå ska avsluta. Jag har konstant ångest. Är väldigt ledsen. Är stressad och orolig. Livet rusar ifrån mig. Jag orkar inte känna efter för då bryter jag väl ihop. Vill inte ha mitt liv såhär. Men vet inte hur jag ska ändra på det? Har ingen gnista.
Funderar skarpt på en hund. Nåt att binda upp dagen på. Nåt som ger kärlek och närhet och mening med dagarna. Nån att ta hand om. Nån att prata med och gråta ut hos. Nån som bara är min. En dansksvensk gårdshund.