Inga planer alls idag. Trist men samtidigt skönt. Saknar J lite. Hon är i Skåne och hälsar på sin familj nu. Jag är trött som vanligt. Äter så jävla mycket nu att det kommer upp igen, spyr inte utan sväljer ner det... Vägrar hamna i bulimin igen! Borde kanske äta lite mindre portioner så maten inte kommer upp igen men va fan, vill bara ha en stabil vikt nu så jag kan släppa det och fokusera på annat. Om psyket inte mår bra så kan iaf kroppen få göra det. 
 
 
Imorgon ska jag ha möte med arbetsförmedlingen, försäkringskassan och min psykolog. Känns inte speciellt positivt :/ Men efteråt drar jag till Skövde och fikar med syrran så det ska bli mysigt iaf :-) På fredag och lördag ska jag jobba några timmar på ett café/restaurang/konstforum. Jobbade där förra sommaren också. Blir bara ett par timmar på fre o lö då jag inte får jobba mer pga försäkringskassans regler... Är redan stressad och nervös över hur det kommer att gå... 
Sitter och funderar över livet. Över framtiden. Hur jag vill ha det och vilka val jag vill ta framöver. Alla dessa val gör mig GALEN!!! Men det är väl "bara" att köra på och se vad som händer. 
 
 
Även fast jag är trött och deprimerad så känns allt ändå lite bättre. Har verkligen kommit SÅ långt i min ätstörning. Den är inte primär längre. Behandlas inte för den längre ens. Äter vad jag känner för oftast. Räknar inte kalorier och skit. Just nu äter jag marsipanägg bara för att det är så jävla gott! Jag ska leva och njuta nu. Livet är för kort för att kastas bort på nån dum ätstörning. Det är faktiskt upp till var och en att välja hur ens liv ska bli. Vi kan göra aktiva val. Kom aldrig och säg att det inte går att bli bättre från en ätstörning, för det går om du väljer att gå emot den. Ditt val. Jag har valt väg, har du? 
 

27 april 2015

ingen idé

Allmänt

Hur fungerar psykvården egentligen? Eller snarare INTE fungerar... Förra veckan berättade min psykolog för mig att det inte är någon idé att ställa mig i kö för utredning ang borderline. Inte heller någon idé att stå i kö för DBT. Det är nämligen så sjukt långa köer att jag typ aldrig skulle komma fram ändå. Det är ju fan helt jävla galet!!! Orkar nästan inte bli upprörd längre för har insett att vården inte fungerar som den borde och jag står lämnad till mig själv. Finns ingen hjälp att få. Att min psykolog dessutom vill avsluta kontakten med mig snart gör att allt känns ännu mer ostabilt. Maten är inte problemet. Det är mina starka känslor och tomheten och rop efter bekräftelse som är det. Gör vad som helst för att känna mig älskad. Gör saker som inte är bra för mig. Får panik över att bli lämnad o att ta avsked. Känner mig lätt övergiven och ensam. Inget värd mm. Jobbar på detta. Men tydligen tycker psykologen att jag är redo att klara mig själv snart. Får väl se hur det går... Ingen läkarkontakt och ingen terapi. Känns både bra och panikartat. 
 
 
Vill bara få tillbaka min energi. Så jag orkar börja läsa något eller jobba lite. Nu känns det som jag gått in i väggen. Orkar ingenting. Minsta lilla tar emot. Tom att duscha eller posta ett brev. Ska tvinga mig själv att gå ut lite sen. Brukar må lite bättre av att komma ut.