Igår ringde mamma och frågade om jag ville med ut på en fika och jag är inte den som bangar en fika 😉 Åkte till ett litet ställe utanför stan som ligger i ett gammalt mejeri. Underbar stil i retro. De har även en liten butik där de säljer gamla saker. Älskar sånt! Köpte två bordstabletter för tio kronor styck :) Mamma hade inte ätit lunch så hon tog en bakpotatis med räkröra och sen fikade vi. Blev en ostsmörgås (som tyvärr inte smakade något alls och var seg som en skosula) och äppelkaka för min del och vaniljhjärta till mamma. Även om fikat inte va nån höjdare så va det mysigt att komma hemifrån lite 😊
Så fort jag skickat in egenremiss och fått tid för bedömning så blev jag genast lite lugnare inombords på något sätt. Nu kanske jag kan få hjälp? MEN. Monstret får panik. Tänker att jag inte alls är kvalificerad för vård om jag inte väger mindre. Att jag inte får gå upp i vikt nu innan bedömningssamtalet för då kommer de tänka att jag klarar mig själv. Att jag inte behöver hjälp. Hoppas innerligt att de inte enbart stirrar sig blinda på bmi, puls och blodtryck utan att de ser mitt psykiska lidande. Skrev i remissen vad min vikt var och nu känns det som att jag måste ha samma vikt när jag kommer dit. Skulle skämmas ihjäl om jag gått upp i vikt. Sjuka tankar! Men när jag skriver om dem så hör jag hur sjukt det låter. Jag behöver hjälp med mina tankar oavsett vad vikten visar.
Har känt ett driv de senaste dagarna. En motivation. Ätit bättre osv. Tanken slår mig "kanske behöver jag inte deras hjälp? Kanske fixar jag detta med stöd av min terapeut?" Men självklart ska jag gå på bedömningen och lyssna till vad de har att erbjuda mig. Vet bara hur det var sist jag gick där (för typ 15 år sedan). BARA fokus på mat och vikt. Jag önskar skifta fokus från mat och vikt. Fokusera på annat som är viktigt i livet. Men det kanske får komma lite senare.
Jag såg en bild på en tjej på insta igår. Hon var verkligen SÅ SJUK! Tragiskt att se. Ledsamt. En ung kvinna som är fast i monstrets klor. En ung kvinna som såg ut som ett skelett med tom blick. Mer död än levande. Först fick jag panik för jag hade precis ätit godis och jordnötssmör mm. Kände mig "dålig, misslyckad, tjock" och löjlig som sökt vård eftersom jag inte såg så sjuk ut som hon gjorde. Men sen slog det mig att jag verkligen inte vill ha ett sådant liv. Vill så mycket annat i livet än vara mager. Har testat det livet i 18 år och nu är det dags att testa något nytt. Att vandra på en annan stig. Att trampa upp en ny stig. Vill jag vara svag, skör, totalt utmattad, ensam, isolerad, utanför samhället, ha problem med mina organ osv? NEJ! Jag vill bli mamma, finna kärlek, vara social, skratta, njuta av god mat, orka göra sådant jag drömmer om som vandra i fjällen, cykla, resa, jobba, kanske plugga. Vill inte bli sedd som en sjuk person som folk tycker synd om. Jag vill vara stark, modig, självständig, kvinnlig och inte påverkas av andra sjuka personer. Jag vill LEVA. Skaffa mig ett liv där jag mår bra och finner ro. Inse att mitt värde som människa inte sitter i antal kilon jag bär på. Vill inte känna mig "duktig" som har en låg vikt. Så sjukt! Jag är så mycket mer än min sjukdom. Ska kämpa för att den sanna Ida ska komma fram mer och mer <3
Satan i gatan va varmt det va igår!! Brände seriöst mina fotsulor på klipporna vid sjön. Va tvungen att ha skor på mig för att kunna gå på klipporna. Heeelt galet! Hann med ett par dopp i sjön som för övrigt va iskall igår (ca 15 grader) så det kändes som att hoppa i en isvak typ. Men känslan efteråt var underbar!! Jag och mamma tog en sväng till sjön på eftermiddagen när jag va klar med mitt samtal. Blev ett bra sådant. Hon sa att dbt inte är hjälpsamt för mig just nu, kanske längre fram. Vi diskuterade inläggning på psykakuten men kom fram till att det nog skulle göra mig ännu sämre just pga klimatet som råder där. Det är verkligen ingen trevlig eller lugn miljö. Jag var där för många år sedan och har hemska minnen därifrån. Patienter som skriker, slåss, hallucinerar, går med handbojor osv. En miljö där alla dörrar och fönster är låsta och balkongen är inramad bakom galler. Ingen personal som har kunskap om ätstörningar eller som har tid att stötta en. Larm som tjöt då och då. Tror inte att den miljön är hjälpsam för mig.
Vi tog upp andra alternativ som jag själv sökt fakta om. Jag har kontaktat både mandometerkliniken, capio Varberg, MHE och Helenakliniken som är en ätstörningsklinik i Skövde med öppenvård. Jag har andra sårbarheter än min ätstörning men för att kunna/orka jobba med dem så behöver jag må bättre i min ätstörning först. Och allt sitter inte i vikten eller i hur en äter. Det mesta sitter i huvudet. Jag vill bli fri från monstret i mitt huvud. Det spelar ingen roll vad siffrorna på vågen visar för monstret finns där oavsett. Så har det iaf varit i mitt fall. Har pendlat 40 kg i vikt från det lägsta till det högsta men alltid haft monstret i huvudet och JAG ORKAR INTE MER NU!!! Har fått en tid för bedömningssamtal på Helenakliniken om några veckor. Så nu går jag och väntar på det. Under tiden kommer jag ha fortsatt kontakt med min terapeut här i stan. Vet inte om öppenvård är det bästa för mig men får se vad de bedömer på mötet. Känns segt att gå och vänta i flera veckor bara... Önskar jag fick komma redan nästa vecka. Bad min terapeut ringa och kolla om jag kunde få komma tidigare men vågar inte hoppas på något.
Är rädd för att de ska tvinga mig att börja mäta och väga maten igen. Vill verkligen inte det. Fastnar så lätt i det. Känns sjukt att mäta. Hatar matscheman just därför. 2 mackor med x antal skivor ost och gröt med x antal dl mjölk och x msk sylt. NEJ!! Jag vill ta så många ostskivor som JAG vill ha och jag vill ha mer än x msk sylt på min gröt. Känner mig bara låst av scheman. Ska framföra det om det kommer på tal. Nu hoppas jag på regn idag. Skulle kunna komma någon skur i eftermiddag. Håller tummarna. Ha en fin lördag fina ni <3 Kram