Är så in i helvete trött på min situation. Min sjukdom. Kan inte ta in att jag varit sjuk i hela 18 år!!! Det är galet! Över halva mitt liv har jag lidit och kämpat och varit nära döden flera gånger. Har varit inlagd så många gånger att jag tappat räkningen. Nu sitter jag här 31 år gammal och är fortfarande sjuk. Har många sviter efter alla dessa år som jag plågat mig själv. Sviter jag kommer få leva med. Är så ledsen och förbannad över hur många år jag missat. Kan inte ändra det förflutna men jag kan påverka min framtid. Det är fan dags nu att testa nåt annat. Att leva på ett annat sätt. Även om detta är min trygghet och livet utanför känns skrämmande och kravfullt och osäkert. Men hellre ångest nu än när jag ligger inför döden på ålderns höst. Tänk att ligga där och ångra att jag inte satsade på livet. Att jag lät ätstörningen styra och genomsyra mitt liv. Jag har ätit mer denna vecka. Känt mig mätt och full och haft ångest. Varit trött och ledsen. Så jävla jobbigt att se kroppen växa. Men det är dags att bli den jag är nu. Den vuxna kvinna jag faktiskt är. Dags att lämna min "trygghet" som håller mig tilbaka. Vill testa om livet kan vara fint. Under alla dessa 18 år har jag inte varit frisk. Bara bytt ätstörningar. Jobbar på att va snäll mot mig själv nu. Bli min vän. Har motarbetat och misshandlat mig i 18 år så det är ingen lätt uppgift men det SKA gå!!! Är så trött på skiten!
