Jag är så trött på att behöva må såhär dåligt. Min ångest är värre än någonsin och den kommer om kvällarna och nätterna. Dagarna klarar jag bra utan att behöva ta medicin. Men nätterna är hemska. Jag tror det hela började i höstas då jag började med Oxascand. De va himmelriket för mig. De lugnade mig och jag kunde sova gott. Men sen slutade min läkare och jag fick en ny som då tog bort oxascanden för mig. Det blev ångest utan dess like och vakna nätter där jag satt och skrek och slog mig själv. Jag fick panik. Detta har sedan förföljt mig. Jag är LIVRÄDD för att det ska bli så igen. Det har hänt då och då vilket underhållit min rädsla för att gå och lägga mig. Jag tar numera theralen, lergigan och melatonin för att kunna sova men de hjälper inte alltid. Nu har det varit två nätter då det inte hjälpt trots ökad dos och det gör mig panikslagen. Vad ska jag göra när inte ens mediciner hjälper? Jag har ingen att bo hos. Ingen som kan vara här och lugna mig eller finnas som tröst. Jag är helt ensam med detta. Har panik från det att jag vaknar till det att jag ska sova. Kan inte beskriva hur fruktansvärt det är att ligga med panikångest om nätterna när alla sover och det är mörkt och jag är ensam. 

 

Fick åka in till psykakuten för några veckor sedan. Mådde såå dåligt och inte fått sova på tre dygn. Man blir knäpp i huvudet av utebliven sömn. Åkte därifrån med mediciner. Önskar jag kunde få nån att prata med men nej. Har därför nu börjat söka privat samtalskontakt. Är svindyrt såklart... Får se om jag kommer intill nånstans och om det kan hjälpa. För detta är ohållbart. Jag orkar inte må så här längre. Vill bara ha hjälp. 

 

Vården är under all kritik och min psykolog har gjort anmälan till sin högsta chef om hur illa behandlad jag blivit. Orkar inte gå närmare på allt men det är verkligen kaos. Den enda vård som finns är att jag  går upp till vuxenpsyk och väger mig varannan månad. Det är ingen hjälp alls. Får inte ens fortsätta hos min psykolog på vårdcentralen för där säger man att jag tillhör vuxenpsykiatrin. 

 

Ett rörigt inlägg. Men ville förklara min frånvaro. 

Kram Ida