Min psykolog sa på mitt senaste samtal att nu när man är frisk och nya tankar tar plats som man blir förvirrad och lever den tiden man skulle gjort när man var tonåring men var för upptagen av sjukdomen. Tror det ligger mycket i det
Imorse grät jag när jag vaknade. För allt. Men mest för att jag var lika extremt trött som vanligt..
Så du är inte ensam. Men det tröstar ju inte så mycket kanske.
Ut med det bara. Helt ok att gråta när man känner att man behöver det.
Kram fina
ajlimullersandvik.blogg.se
Åh, jag gråter ofta när klockan ringer. Hoppas att din sorg får komma ut.
Du kommer bli fri från äs en dag! Det är "bara" att kämpa! Ett steg i taget, andas, släpp ut och ta allt igen. Du kan! Du är stark! <3
Det är bra att gråta ibland, låta känslorna komma ut. ge inte upp, du är på bra väg nu.
Ja, det är verkligen inte lätt att göra rätt. Det är nästan som att gå runt med en personlighetsklyvning när sjukt tänk och friskt agerande kolliderar.
Jag har skött maten och gått upp i vikt utan kompensation under en längre tid nu. Längsta sedan jag diagnostiserades, vilket är ca 16 år sedan nu. Och utan påtryckningar från nån enhet osv.
Det är en jävla kamp att stå ut och jag blir förbannad på människor som himlar med ögonen och tycker att några kilon inte är något att vara rädd för.
Hallå!! Hur ser hetsen på gymmet ut efter semestrar och helger då trivselkilona ska bort?! Som om mina "trivselkilon" skulle vara lättare att acceptera och älska..?!
Det ÄR fucking jävla jobbigt!
Men vad har jag att välja på?
Stå kvar eller gå vidare?
Jag trivs inte i det som är och då måste jag vidare.. Och den resan gör man bara på ett sätt...
Håller på dig! Det SKA gå..!
❤
Några kilon är JÄTTEBRA gjort! Det är tufft att gå upp i vikt psykiskt. Folk tycker inte det är märkvärdigt om jag går upp 5 kilon men om hen gör det så är det hemskt! Det kanske känns lika hemskt för mig liksom? Inte lätt att tycka om sin kropp men vi får försöka. Vi har ju inget att vinna på att vara underviktiga. Stor kram <3
Klart det går. Du måste bara vilja och du skrev ju att du skulle gå fullt ut nu, eller hur? Tvivla inte nu och backa för bövelns inte ur nu. Nu har jag läst i allt för många år om Ida och ätstärningen. Nu vill jag se bara ida utan nån ätstörning som begränsar och hindrar dig. Tänk på allt skoj som ligger framför dig. Barn och sysselsättning och ett fint stort hus eller kanske radhus? Där du kan pyssla när du hämtat barnen från dagis och slutat jobbet. Baka en god kaka och bjuda in din mamma och syrra precis som de bjudit in dig. Det kan bli din verklighet om du kör på och gör slut med ätstörningen. ❤❤
Självklart går det! Det är svårt, men det går. Kram på dig!
EVELINA
Det är inte alltid lätt att veta vad man vill, det går upp och ner hela livet det där tror jag, kanske kan vara en möjlighet att tänka efter och fundera på det, men samtidigt så tror jag man får ta en dag i taget med allt. Om du vill olika saker i livet finns det ju inget som säger att du inte kan pröva på det ena först och det andra sedan :) Allt behöver inte vara så definitivt :)
Du är stark som bestämt dig för att lägga ätstörningarna bakom dig, det kommer säkert att vara tufft ett tag ännu, jag har själv inte haft äs så kan bara föreställa mig vad du går igenom just nu, men vi hejar alla på dig! <3 Du klarar det!
Tack snälla! Det kommer vara tufft under en lång tid men jag har inget val. Det är kämpa eller dö som gäller. Så känns det. Då inte dö av undernäring utan av min depression. Stor kram <3
Min psykolog sa på mitt senaste samtal att nu när man är frisk och nya tankar tar plats som man blir förvirrad och lever den tiden man skulle gjort när man var tonåring men var för upptagen av sjukdomen. Tror det ligger mycket i det