Fredag kväll! Har tänt ljus, ätit och nu krupit upp i soffan med godispåsen och ska se på Idol. Följer det inte men finns inget annat att se.
Jag försöker att inte känna efter för mycket utan bara göra. Har svårt att stå ut i min kropp. Svårt att acceptera viktuppgång men försöker tänka på annat. På allt positivt en viktuppgång ger. Mer ork förhoppningsvis. Även om jag är utmattad så kanske jag kan bli lite piggare. Vet inte vad jag vill med mitt liv. Ena dagen vill jag flytta till en storstad, festa loss, resa långt bort. Andra dagen vill jag köpa ett torp på landet, skaffa hund och bara njuta av lugnet. När äs inte tar upp lika mycket plats längre så uppstår en tomhet. Vad ska jag fylla den med? Jag vill inte kopplas ihop med ätstörningar. Jag vill bli mig själv fullt ut och lämna äs bakom mig. Vet inte om det går? Känner att jag bara svamlar en massa just nu. Massa tankar som blir till ord.
Känner en sorg. Häromdagen när jag vaknade av alarmet på mobilen så började jag gråta. Asså vem fan börjar gråta av ens väckarklocka? Har iof en fin melodi med fåglar som kvittrar och så men ändå. Tror jag bär på enormt mycket sorg som behöver få komma ut. Hoppas ni har en skön kväll vad ni än gör ❤ Kärlek Ida
Jenniferevelina

Min psykolog sa på mitt senaste samtal att nu när man är frisk och nya tankar tar plats som man blir förvirrad och lever den tiden man skulle gjort när man var tonåring men var för upptagen av sjukdomen. Tror det ligger mycket i det

Jenniferevelina

Min psykolog sa på mitt senaste samtal att nu när man är frisk och nya tankar tar plats som man blir förvirrad och lever den tiden man skulle gjort när man var tonåring men var för upptagen av sjukdomen. Tror det ligger mycket i det

Svar: Ja absolut kan det vara så. Jag behöver gå igenom min "ungdomstid" nu som vuxen. Vara rebellisk och vilsen. Sökande. För vem är jag när äs inte tar all plats?
Ida

Anonym

Imorse grät jag när jag vaknade. För allt. Men mest för att jag var lika extremt trött som vanligt..
Så du är inte ensam. Men det tröstar ju inte så mycket kanske.

Svar: Åh va jobbigt att höra <3
Ida

Asta

Ut med det bara. Helt ok att gråta när man känner att man behöver det.
Kram fina

Svar: Ja jag försöker acceptera det jag känner och uttrycka det. Kram
Ida

Ljuva Julia

Åh, jag gråter ofta när klockan ringer. Hoppas att din sorg får komma ut.

Svar: Nej va jobbigt :-( Men samtidigt skönt kanske?
Ida

Matilda Berlin

Du kommer bli fri från äs en dag! Det är "bara" att kämpa! Ett steg i taget, andas, släpp ut och ta allt igen. Du kan! Du är stark! <3

Svar: Vad är att vara fri egentligen? Är någon ens det? Känns som alla mer eller mindre har ätstörda tankar och beteenden... Men jag ska kämpa på! Tusen tack <3
Ida

ninna

Det är bra att gråta ibland, låta känslorna komma ut. ge inte upp, du är på bra väg nu.

Svar: Ja känslorna behöver ut! Kram
Ida

Jzon

Ja, det är verkligen inte lätt att göra rätt. Det är nästan som att gå runt med en personlighetsklyvning när sjukt tänk och friskt agerande kolliderar.

Jag har skött maten och gått upp i vikt utan kompensation under en längre tid nu. Längsta sedan jag diagnostiserades, vilket är ca 16 år sedan nu. Och utan påtryckningar från nån enhet osv.

Det är en jävla kamp att stå ut och jag blir förbannad på människor som himlar med ögonen och tycker att några kilon inte är något att vara rädd för.
Hallå!! Hur ser hetsen på gymmet ut efter semestrar och helger då trivselkilona ska bort?! Som om mina "trivselkilon" skulle vara lättare att acceptera och älska..?!

Det ÄR fucking jävla jobbigt!
Men vad har jag att välja på?
Stå kvar eller gå vidare?
Jag trivs inte i det som är och då måste jag vidare.. Och den resan gör man bara på ett sätt...

Håller på dig! Det SKA gå..!


Svar: Ja det blir verkligen en krock när man tänker sjukt och agerar friskt. Inte konstigt man blir förvirrad och vilsen. Så himla starkt gjort av dig! Du ska vara stolt! Fortsätt på den vägen. Väger du dig hemma eller hur vet du att du gått upp i vikt? Jag äger ingen våg men är nyfiken på min vikt just nu men samtidigt rädd för att se den. Känner ju på kroppen att jag ökat i vikt men vet inte hur mycket.

Några kilon är JÄTTEBRA gjort! Det är tufft att gå upp i vikt psykiskt. Folk tycker inte det är märkvärdigt om jag går upp 5 kilon men om hen gör det så är det hemskt! Det kanske känns lika hemskt för mig liksom? Inte lätt att tycka om sin kropp men vi får försöka. Vi har ju inget att vinna på att vara underviktiga. Stor kram <3
Ida

elin

Ett steg i taget , kämpa<3

Svar: Ja även små steg framåt är bra. Kram <3
Ida

Anonym

Klart det går. Du måste bara vilja och du skrev ju att du skulle gå fullt ut nu, eller hur? Tvivla inte nu och backa för bövelns inte ur nu. Nu har jag läst i allt för många år om Ida och ätstärningen. Nu vill jag se bara ida utan nån ätstörning som begränsar och hindrar dig. Tänk på allt skoj som ligger framför dig. Barn och sysselsättning och ett fint stort hus eller kanske radhus? Där du kan pyssla när du hämtat barnen från dagis och slutat jobbet. Baka en god kaka och bjuda in din mamma och syrra precis som de bjudit in dig. Det kan bli din verklighet om du kör på och gör slut med ätstörningen. ❤❤

Svar: Jag VILL! Jag backar inte bara för att jag skriver att det är tufft. Jag fortsätter framåt! Jag visualiserar och försöker peppa mig själv :-)
Ida

Bella

Självklart går det! Det är svårt, men det går. Kram på dig!

Svar: Ja det går! Det måste gå! Kram
Ida

MALIN

Hoppas du får en jättemysig söndagskväll! Kram

Svar: Tack snälla! Detsamma till dig ❤
Ida

EVELINA

Det är inte alltid lätt att veta vad man vill, det går upp och ner hela livet det där tror jag, kanske kan vara en möjlighet att tänka efter och fundera på det, men samtidigt så tror jag man får ta en dag i taget med allt. Om du vill olika saker i livet finns det ju inget som säger att du inte kan pröva på det ena först och det andra sedan :) Allt behöver inte vara så definitivt :)

Du är stark som bestämt dig för att lägga ätstörningarna bakom dig, det kommer säkert att vara tufft ett tag ännu, jag har själv inte haft äs så kan bara föreställa mig vad du går igenom just nu, men vi hejar alla på dig! <3 Du klarar det!

Svar: Nej det är inte lätt att veta vad man ska göra av sitt liv. Finns så många val nu för tiden och det stressar mig. Men man får väl ta en dag i taget som du säger :-) Prova sig fram. Men känns som jag är för gammal för att prova mig fram...
Tack snälla! Det kommer vara tufft under en lång tid men jag har inget val. Det är kämpa eller dö som gäller. Så känns det. Då inte dö av undernäring utan av min depression. Stor kram <3
Ida

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress