Håller med vad som skrivits ovan. ^
Det handlar ju inte bara om kalorier in o kalorier ut. Du känns väldigt tvångsmässig i ditt ätande. Vilket mycket väl kan bero på din vikt.
Det vet du inte om du inte testar att agera annorlunda.
Du behöver kanske hjälp med det. Svårt att veta vad som är rätt vikt och ätande när man varit sjuk så länge.
Håller med första kommentaren, läste din blogg för typ ett år sedan. Du var "glad" och hade hopp om livet till och från. Just nu när man själv har lite problem blir man bara deppig av att läsa här. Lösningen? Sluta läsa, såklart. Önskar dig all lycka i livet!
Håller med första kommentaren, läste din blogg för typ ett år sedan. Du var "glad" och hade hopp om livet till och från. Just nu när man själv har lite problem blir man bara deppig av att läsa här. Lösningen? Sluta läsa, såklart. Önskar dig all lycka i livet!
Förstår att det måste va fett jobbigt att år efter år gå runt i samma hjulspår. Dina blogginlägg 2015 ser ut ungefär som nu.
Vad tror du själv det är som gör att du inte kommer vidare men många andra gjort det?
Har du reflekterat över det någon gång?
Du kämpar på så bra Ida, du om någon är stark! ❤️ Fattar inte att många ska vara så elaka i sina kommentarer 😡 Dom kan väl sluta läsa din blogg om dom blir så irriterade!
Stor kram
Fast Camilla; Man skriver väl blogg för att folk ska läsa och kommentera? Annars hade man kunnat skriva en dagbok..
De flesta kanske vill att det ska komma en förbättring snart efter att ha läst bloggen i flera år. För Idas skull! Och blir frustrerade som sjutton när det inte händer.
Det kan ju vara så att många faktiskt lider med henne..när hon hade kunnat ha det så mycket bättre!
Man får skriva vad man vill i ens egna blogg, om man inte sårar nån annan. Ida, du kämpar på. Jag vet precis hur du känner o mår. Man kan ha dåliga dagar som varar länge, o sen bra dagar som varar länge. Det är svårt att förstå för dom som inte vet nåt om ätstörningar. Kram.
Camilla, givetvis ska man aldrig vara elak eller fälla onödiga kommentarer som sårar. Tycker ingen av dessa kommentarer är elaka, utan snarare ger vi andra ett intryck av att vara frustrerade och oroliga. Man kan inte alltid spela med och smeka medhårs, utan ibland är det snällaste man kan göra att vara ärlig och be personen att söka hjälp. Att visa omsorg är att vara rak och tala om hur en person utifrån ser på situationen. Att vara destruktiv och fortsätta i samma hjulspår och bara må sämre och sämre är ju inget värdigt liv när vi alla vet att Ida kan må så mycket bättre bara hon ger sig fn på det. Men att då hålla tyst och bara säga bra, kämpa på ger ju inget för att komma vidare. Därför behövs ibland frågeställningar som "vad vill du med ditt liv? Hur vill du att det ska se ut om 10 år? Vad har du gjort de senaste åren men som inte kommit vidare medan andra gjort det? Kanske behövs mer hjälp?" osv. Tror du både du och Ida som är sjuka, måste förstå att vi är oroliga. Spg en kommentar som ida skrivit på en annan blogg att det är att bli helt frisk eller dö som gäller. Om nu ida inte lyckats bli frisk på så många år och mår sämre är det klart att vi blir oroliga! kram
Det handlar inte alls om att vara elak. Det är ju hemskt att Ida ska behöva må så här. Att bara skriva kram och hoppas att det blir bättre känns inte bra. Jag vet att BPD är svårt att hantera men snälla du....låt inte åren gå. Som det här med skolan. Du ville inte vara där (kände dig pressad, hade ångest, problem med vad andra sa om maten. Men nu när det är över så saknar du det. Nu blir du kanske arg på mig också som säger det här. Men jag menar väl.
Men om det skett förbättringar som du skriver är det ju kanon!
Jag får känslan att du visst kommit framåt. Bara det att du började folkis var ju ett jättesteg framåt! Gav dig ut i okänd miljö bland människor du inte kände. Det är just så man kommer framåt! Min erfarenhet säger att ha ett sammanhang, att ha en plats i en social context, är a och o för att utvecklas (och må bra!). Finns det inte några andra vägar för dig att hamna i ett liknande sammanhang? Bli inte heller för nedslagen av att det känns jobbigt med maten. Det är kanske bara ett tecken på att ditt liv är i förändring och inte (!) står still. Så länge du tar dusten med tankarna. Känns som om du fått smak på livet efter året på skolan. Håll kvar vid det!!! Finns så många möjligheter. Du är värd så mkt bättre!
Förstår att det är extra tungt när man inte har samma sammanhang längre. Hoppas verkligen att du får hjälp men också att du får tillfällen där allt är lite extra lätt och roligt. Det var väldigt bra jobbat med glassen. Ätstörningar är väldigt komplexa men ofta ser människor det som om det bara att äta och sen är det bra, jag tror att man samtidigt måste jobba med det bakomliggande, för när man mår bra så behöver man inte ätstörningen längre. Jag hoppas du får en bra vecka :)
Stor kram
Vet att du brukar skriva att du anser dig inte ha matproblem, men i den här texten lyser det verkligen igenom vilka stora matproblem du har. Vännen, jag hoppas verkligen du tar mod till dig och erkänner dina problem så att du kan få tillbaka ett riktigt liv. Att allt alltid är svart och depressivt och ensamt är bara så hemskt och tragiskt. Du vet att du förtjänar mer ön så, och du kan få allt de där men du måste snart bröja våga och fram för allt börja fundera hur ditt liv ska se ut om 10 år. Fortsätt som du gör och det fortsätter vara mörkt och ensamt, eller sök hjälp bli fri och få barn, familj och upplev den lycka som jag upplever att din syster har. Började läsa din blogg för väldigt länge sen, och höll mig kvar ett tag för att jag var orolig över hur dåligt du mådde. Men nu flera år senare är det fortfarande lika (kanske mörkare?) och det gör mig ont att se att du fortsätter i samma tillstånd. Åren går men livet kommer inte åter. Jag hoppas du vill och ör redo för förändring och lyssna gärna på de kloka råd du ger till många andra bloggar. kram