Håller med dig om att det är jättesvårt att handskas med viktuppgången, jag deppar oftast ihop efter varje möte när jag har gått upp i vikt. Men sedan kommer jag på mig själv och försöker tänka på allt roligt jag får göra när jag blir frisk och går upp i vikt, vilken livskvalité och frihet det kommer ge mig, för ett liv i en ätstörning ger ingenting, art däremot ta sig ur en ätstörning ger så extremt mycket till både dig och livet. Du är så stark och jag vet att du kommer bli frisk, fortsätt kämpa för DU är värd ett friskt liv!!❤ Massa kramar, du är grym!❤

Håller med dig om att det är jättesvårt att handskas med viktuppgången, jag deppar oftast ihop efter varje möte när jag har gått upp i vikt. Men sedan kommer jag på mig själv och försöker tänka på allt roligt jag får göra när jag blir frisk och går upp i vikt, vilken livskvalité och frihet det kommer ge mig, för ett liv i en ätstörning ger ingenting, art däremot ta sig ur en ätstörning ger så extremt mycket till både dig och livet. Du är så stark och jag vet att du kommer bli frisk, fortsätt kämpa för DU är värd ett friskt liv!!❤ Massa kramar, du är grym!❤

Jag tycker du ska se det ur annat perspektiv. Vad är viktigt i ditt liv? Att vara smal (aka noll energi, vara sjuk, se sjuk ut, se ut som ett barn, vara svag, deprimerad, inget jobb, osv) eller vara större (NORMAL! men ha energi, kunna få vänner och umgås, ha en fritid, orka med intressen, jobb, skola, få energi till hjärnan så den orkar tänka)? Vill man vara smal men ensam och nedstämd, eller vill man vara normal och ha energi så man kan umgås oc kanske hitta drömprinsen och få en familj? smal vs normal. ensam vs familj och lycka.

Varje kilo upp tar dig ett steg närmre frihet. Försök se det så istället. Fokusera inte på hur kroppen ser ut utan fundera på vad du klarar och försök tänka dig den dagen då du kan äta allt helt ångestfritt. Det är ju dit du ska! Något som verkligen hjälpte mig i mitt tillfrisknande var "se kroppen som ett redskap, inte ett utställningsföremål". Massa styrkekramar <3

http://www.thediaryofadebutante.com/strategies-for-coping-with-weight-gain/

Hm, alltså det där är otroligt svårt. Av mina egna erfarenheter så gör man bäst i att inte studera, jämföra och osv gällande kroppen utan att bara låta den vara. Kroppen ser likadan ut oavsett liksom, och att överanalysera resulterar bara i ångest. Försök att värdera dig själv utifrån annat än kropp! När man sedan når sin normalvikt så börjar man därifrån allt mer att acceptera kroppen och kan på riktigt börja uppskatta den för allt fantastiskt den är kapabel till.

Det är jäkligt tufft med en viktuppgång men att acceptera att vi behöver gå upp tror jag är en viktig del i det hela. Kan du få någon hjälp med vägning en gång i veckan? Så att någon har koll på din vikt? Att dina tankar säger att du är normalviktig stämmer inte och därför kan det vara bra att få det svart på vitt genom att väga sig.
Kämpa på ❤️ Kramar

Att sluta väga mig är det bästa jag gjort. Om man inte ger vikten och vågen lika mycket fokus kommer det med tiden minska och kontrollbehovet blir också mindre eftersom man inte ger siffrorna samma makt. Att kroppen förändras är svårare tycker jag. Jag tror att jag gått upp i vikt senaste månaden, trots att jag är normalviktig och det är jobbigt för nu behöver jag ju inte gå upp. Jag vet ju inte eftersom jag inte väger mig men jag känner det i kroppen och på kläderna. Ätstörningen har massa tankar kring det, att jag ska väga mig och se hur mycket det rör sig om, att jag måste dra ner på något osv men jag väljer att inte agera på några av dom tankarna. Man kan inte bestämma vilka känslor och tankar som kommer men vi kan bestämma hur vi agerar på dom och till slut påverkas även tankarna av hur vi agerar. Men det tar lång tid innan man är helt i mål. Även om man inte känner att tankarna blir snällare tänker jag att det ändå är värt att ha en förändrad kropp och alla hemska tankar men klara så mycket mer än när jag vägde mindre för jag hade hemska tankar då också. Men jag lever med ett ständigt kroppshat trots att jag verkligen inte lyssnar på anorexin längre. Jag försöker se det här som en prövotid, att jag låter kroppen hitta någon balans och att jag hittar en balans med maten, jag skäms för hur jag ser ut och hur jag känns, hatar att se mig själv i spegeln, på kort och att känna min kropp. MEN jag jobbar på att fokusera på annat. Det som är bra i livet. Så att bara få bort tankarna direkt tror jag är omöjligt men man kan som sagt välja hur man agerar på dom och förhåller sig till dom och hur man förhåller sig till kroppen. Jag försöker att inte lägga några värderingar i hur jag ser ut men oj vad svårt det är. Jag tränar och tränar på att tänka snälla saker eller i alla fall neutrala saker om min kropp, känns som mitt största projekt just nu. Ser det som en sport och jag tänker inte ge upp.

Skaffa en jävla hobby för helvete!!! Om du äter som kroppen behöver så orkar du med livets tempo! Sluta spegla dig, släng vågen. Sånt skapar bara fixering. Du har alldeles för mycket fritid att stå o glo på skavanker, klämma o känna. Ät, lev och var glad! Imorgon kanske är ens sista dag... Livet e kort, gör något konstruktivt för dig. Använd dig av mental träning och tänk positivt. Adoptera ovanstående persons tänkesätt. Allting börjar inifrån och med sig själv. Sedan faller resten på plats. Nyttigt att inte ta det hela på för stort allvar, kunna skratta åt sig själv när man ser tillbaka

Hej, jag stängde bloggen för alla men jag provar att blogga igen för att se hur det känns. Så du behöver inget lösenord nu. Kram