Svåra beslut..men hade det gällt mig hade jag helt klart satsat på DBT. Tror det kommer hjälpa dig mycket. Många kramar ❤

Är i samma sits. Men får inte sjukersättning så jag måste snart jobba igen.

VARENDA gång jag har börjat jobba går jag ner mig. Har provat att hoppa rejält genom att åka till Norge flera gånger. Testat andra jobb..men varje gång blir det samma som för dig.
Jag är jävligt envis uppenbarligen eftersom jag hela tiden hoppat på nya jobb efter en periods vila. Men nu orkar jag inte mer..jag orkar inte falla en gång till fysiskt. Mina krafter år slut.

Risken med att inte gå i skolan är väl att du inte får nån social input. Vilket du ju behöver träna på..med stöd..och att klara det.
Såhär utifrån och rent teoretiskt så vore det kanske bäst att börja skolan och ha dbt som kan hjälpa dig att inte falla.

Men samtidigt förstår jag dina rädslor och känslor mer än väl.
Svårt beslut!

Jag tror det är utmärkt att kombinera! Då får du färdigheter från DBT att hantera de svåra situationerna som uppstår i skolan som tex matsalen! Om du har motivationen tror jag på dig☺️ Självklart kan det bli tufft och lite för jobbigt!

Vad pluggar du för nåt?:)

va är det du läser?

Det är svårt det där att välja när det blir så. :/ Hoppas du kommer fram till rätt beslut i alla fall <3

Väntar själv på DBT och då måste jag antigen välja den och vara sjukskriven (delvis eller helt) från mitt jobb, eller välja att jobba heltid och strunta i DBT:n - som jag tror jag behöver. Jag har ett relativt nytt jobb och jag vill verkligen inte prata om mina psykiska problem där, men ska jag vara borta från jobbet måste jag ju det....svårt!

Förstår att det är jättesvårt att besluta om DBT eller skola. Speciellt när det verkar väga så jämt mellan alternativen.

Kram och hoppas du känner att du väljer rätt

/My

Det är en svår sits du befinner dig i och jag förstår verkligen. Jag har stått där så otroligt många gånger och varje gång har jag varit tvungen att välja behandling före skolan. Förutom ett år då jag läste journalistutbildningen. Jag börjar psykologprogrammet om en vecka, mitt mående är inte på topp men samtidigt så har jag med mig erfarenheten att journalistiken gav mig så otroligt mycket, nya vänner, en mening med dagarna, något friskt att fokusera på och så otroligt mycket kunskap och nya insikter och jag älskade att plugga, det var mer som ett intresse än ett tvång. I år tänker jag ta steget att börja skolan för jag hoppas att det ska ge mig en kick och jag vill få in mer friska saker i mitt liv. Jag tänker att det snarare kommer hjälpa mig att må bättre än sänka mig för jag vill äta så jag orkar. Men det låter lite oroande att du ska börja skolan om du redan nu är skör och mår dåligt och är rädd för att tappa i vikt och få det svårare med maten. Är inte dbt något du velat gå länge? Att äntligen få ordentlig hjälp? Jag skulle välja det i så fall. Jag har valt Capio ett par gånger och dagvård och allt vad det varit, då behövdes det verkligen. Jag vet inte hur det kommer gå för mig nu men jag vill prova, jag har dessutom inget val egentligen för det finns ingen behandling som väntar på mig, jag måste komma igång med något för i januari går min aktivitetsersättning ut och psykologprogrammet börjar bara på hösten så då skulle jag behöva söka något jobb annars men det finns inte riktigt något jag känner för och det är ju plugga jag vill, så jag måste liksom komma igång nu. Men det låter som att din magkänsla är oro för skolan och då tycker jag du ska lyssna på det. Kram

Jag röstar för dbt och bo hemma men kanske besöka skolan ibland om det känns bra och att lägga resterande energi på vänner/familj, kanske något nytt intresse mm. Om det inte är lätt att delta i skolan enstaka dagar i veckan eller prova och sluta om det inte funkar men antar att det kan bli jobbigt.

Ja jag förstår att ingen tvingar dig till dbt utan att det är upp till dig, tyvärr kommer inte allt i livet riktigt när man skulle önskat det. Jag önskar också att jag hade fått rätt hjälp så otroligt mycket tidigare än jag fick, det är liksom inte rimligt att ett barn på 6 år ska må som jag gjorde då och har gjort större delen av mitt liv. Menar verkligen inte att förringa ditt beslut för det förstår jag är svårt eftersom båda förslagen innebär positiva och negativa saker. Jag förstår den sociala biten absolut, finns det ingen lite mindre kurs eller så du skulle kunna gå? Genom någon aktör eller skola eller ideel förening? När du gick Livslinjen förra gången vet jag att du ofta skrev om att du inte orkade, att du inte mådde bra och att du påverkades med maten och hur det var kring den på skolan. Vad tänker du är mest hjälpsamt i det långa loppet? Dbt eller Livslinjen? Livslinjen finns kvar nästa år om du väljer dbt´n nu tänker jag.

Jag tror att kön i Värmland är runt 6-8 månader. Ingen aning hur det ser ut i resten av landet, men tycker att det är på tok för lång väntetid. Får pendla ned till Karlstad om jag får en plats, men det är det värt. Jag arbetar skift (sjuksköterska) så arbetet går ju egentligen att anpassa, ganska mycket, även om jag förstår att 100% jobb inte går ihop med behandling. Kanske snarare 50% jobb.

Så svårt att veta vad som är "rätt" väg att gå liksom!

Kram

Jag skulle nog ha valt dbt. Jag själv har gått dbt och det har hjälpt mig väldigt mycket! Du har väl väntat på en plats ganska länge? Fast om du hellre vill gå i skolan så är det absolut inte fel. Du ska göra det som känns bäst för dig!
kramar

:)

:)