Känner också igen känslan. Det kan ge mig total panik. Kram
/Jenny från kommentaren ovan
Känner mig också sådär ensam, annorlunda och utanför och har gjort sen jag var liten. Jag har lärt mig att anpassa mig till de flesta situationer och det märks aldrig utåt hur jag egentligen känner. De är som att aldrig passa in trots att man försöker allt man har. Det tar bara massa energi för mig att umgås och jag känner aldrig den där riktiga glädjen som andra beskriver när de umgås med någon. Kan också känna den där avundsjukan och det värker i mig att jag inte lever det liv jag i mitt huvud hade planerat. Inte trodde jag att jag som 30 åring skulle sitta såhär, sjuk, evigt singel, utan barn, pengar och hus. Känns bara så tragiskt, usch..
och där fick du en hel roman visst 😂😂 ville väl mest säga att du inte är ensam ❤️
Du får skriva hur mycket du vill 😘
Känner igen mig så mycket i det du skriver fina Ida! Önskar också att vi alla bloggläsare kunde träffas, fika på nåt mysigt café, se en film efteråt med en stor godisskål och bara få prata om allt och inget. Kanske borde vi försöka styra upp nåt sånt! Jag är med iaf! Många kramar till dig 💕
Evahle - en blogg om psykisk hälsa
Åh känner igen mig så i det du skriver, både om att det låser sig när man ska skriva och att känna sig så annorlunda. Jag har alltid känt mig väldigt annorlunda och har haft svårt att hitta "min plats" i livet. Men tror det börjar kännas bättre och bättre och jag börjar hitta mig själv mer och mer och det hoppas jag att du också gör snart. Jag tror på dig! Kram <3
Tycker du och Sara ska flytta till Varberg och starta upp ngt! Ni båda har talang i skriveri och fotografi. Så många är ensamma och lider av detta! Vi är många som väntar på ngn knutpunkt i vardagen. Tänk vilken skillnad ni kunnat göra!
kan känna igen mycket av detta också, och det luriga med ensamhet är väl just att det blivit något man inte pratar om. Och därför känner man sig ännu mer ensam när man har tron att "alla andra" har mer liv än en själv. Varje gång jag skriver något på temat i min bloggis får jag flera kommentarer från personer som känner igen sig, personer som jag trodde hade helt välfungerande liv. Tänkte förresten på dig när jag såg att Flora Wiström hade "hitta vänner"-inlägg. Du säger ju att du vill ha fler att hänga med, eller hur? Skriv en efterlysning där!! Så bra!
Det dödar verkligen en. Både ens personlighet och ens själ.
Efter alla år med ensamhet vet jag inte vem jag är längre. Kan knappt slappna av bland folk och känner mig bara udda.
Ensamheten är tärande men samtidigt det enda jag vet. Vet inte hur detta ska kunna bli bättre nu;( Kvällarna är värst..så fruktansvärt tungt.
Jag har sagt till dig i ungefär två evigheter att du borde använda dina kunskaper och erfarenheter för att upplysa andra. Det kan vara i formen av en bok, föreläsningar, utbildning, eller något annat.
Du behöver inte gå någon skrivarkurs. Du skriver väldigt bra redan. Visst kan man lära sig några små knep här och där, men du har redan den berättarförmåga som du behöver. Det viktiga i kreativa processer är alltid att få igång flödet, orden ska ut (bilderna ska tas, musiken ska sjungas, osv). Sen rensar man efteråt, snyggar till.
När det gäller din fotokonst så har du redan talangen, ser bilderna i huvudet. Sånt kan man inte lära ut. Det du behöver för att ta bättre bildkvalitet är basala kunskaper om fototeknik och kameror. Och om jag inte missminner mig så ligger redan din kurslitteratur och väntar på dig hemma ... eller hur? ;-) Till och med en liten kamera som man kan börja att öva med ...
Stora kramar! :-)
Ser att någon annan hunnit före mig, men det finns som sagt många skrivarkurser via folkhögskolor. Kolla där! Jag tycker annars att du beskriver ganska bra vad du känner i din text. Det tar ett tag att komma tillbaka efter psykisk sjukdom ❤️
känner igen mig dock inte i närmaste familjen men bland andra, verkligen.
Jag förstår dig precis, och jag tror att det är en sak som gärna kommer "på köpet" vid psykisk ohälsa. Ofta kan man ju inte hålla i det sociala, och det är inte konstigt!
Jag "missade" 2014 och 2015 på grund av placeringar, sjukdom och sjukhus. 2014 var året då vi började gymnasiet, sp jag gick kort sagt från grundskolan till myndig. Där emellan händer det massor, och jag missade allt! Kände mig som en alien när jag började umgås igen. Det handlar om att man måste våga ta steget och göra det ändå, för man socialiseras per automatik in i umgänget. Man lär sig, helt enkelt.
Känner och förstår precis<3
Hej Vännen! När jag gick däf så hadd det på distsns också, så kolla upp med Jakan vet ja . Kramar Mia
*känner igen känslan* av att vara utanför som du skriver om, fast jag har människor runt mig som jag vet älskar mig osv. På Jakosbergs Folkhögskola där jag gick fanns/finns en reportageskrivarkurs. Sen om du kollar på Folkhögskolornas hemsida så brukar det finnas distanskurser på olika skrivarkurser som inte är skönlitterära. Både på distans och vanliga, vet inte hur många det finns men när jag sökte till Jakan så fanns det många.
Kram Mia