Ett tips som kanske kunde hjälpa dig är att ringa eller maila en diakon nära dig. Jag gjorde det när jag inte fick den hjälp jag behövde, det bästa jag gjort. Var så tveksam innan, ”jag vill inte prata om gud eller Jesus...” men blev övertalad att i alla fall testa. Vi pratade inte ett ord om troende eller religion, om gud eller Jesus, hon var bara en varm
Medmänniska, så klok. Har tystnadsplikt, men kan hjälpa till med alla kontakter som man kan behöva. Man får vara uppgiven, ledsen, mörk och arg - allt! Och igen, du behöver i n t e vara troende!!
Skönt du funnit stöd den vägen iaf ❤
Har du provat propavan till natten? Icke beroendeframkallande och hjälper mig väldigt bra. Kram fina Ida, hoppas så att du snart får må lite lite bättre 💕
Usch krya❤ men såg att du varit ute några gånger så skönt att du ändå kan rasta hund osv. Alltid nån ljusglimt ❤
Har du provat www.pratamera.nu. Dem tar vanlig sjukvårdtaxan och högkostnadssydd gäller. Kanske ett alternativ att få stödd. Just nu är de säker svårt att få nåt hjälp. Alla är så upptagen med Coron. take care
Förstår verkligen. Har lidit av insomni i över tio år. Haft ätstörningar i över 20 år (som jag nu är hyfsat fri från) och lever dessutom med kronisk värk i form av flera diskbråck/ischas samt artros. Detta kanske låter provocerande men för mig är det enda som hjälpt acceptans och fysisk rörelse. Det är när jag kämpat emot jag fått panikångestattacker, blivit utbränd och sjunkit djupt in i depressioner. Jag jobbar heltid har tre barn och tränar varje dag. Läkarna säger att jag inte borde kunna röra mig så "lätt" som jag kan med tanke på mina fysiska problem och att jag borde äta en mängd mediciner men jag struntar i det. Jag tar inte längre NÅGRA mediciner. Det maskerade bara symptomen och gjorde inget åt grundproblematiken samt gav massor biverkningar som i sin tur skapade mer ångest. Rörelse/träning är min enda medicin. När jag möte smärtan rakt upp och ned så vande jag mig långsamt vid den och idag kan jag hantera den (om jag tränar vill säga..). Jag lever med min smärta och att jag inte sovit en hel natt på över tio år (inte heller sovit mer i två timmar i sträck eller fått mer än fyra timmars sömn sammanlagt på en natt på samma tid) Jag accepterar både min sömnbrist och min smärta det och gör det bästa av situationen. Det är tufft, men känner att det är det enda rimliga valet. För jag har fortfarande ett val.
Jag har dock en familj, min man och mina barn (och de få vänner om finns kvar efter så många års sjukdom som lett till ytterst begränsad kontakt) som hjälper mig att ta mig igenom allt. De ger mig mening och ett fokus men också ett ständigt dåligt samvete för att jag inte räcker till.. Kanske allt blir mer hanterligt om du försöker hitta ett sammanhang. Vet att det låter svårt, att din första tanke är "Hur ska jag orka det" jag har ju detta och detta och detta som står i vägen. Men vad är egentligen alternativet? Att ge upp?
Jag hejar på dig!! Kram.
Kram
Ida, hur går det för dig?
Hej Ida! Vill bara säga att jag saknar dig här i cybervärlden. <3
F.n att du ska behöva ha det såhär, att du inte kan få hjälp. Önskar att jag kunde göra mer, än att säga att jag känner igen mycket av det du skriver, och jag tänker på dig. Kram Mia ❤❤