Ofrivillig ensamhet. Smaka på det ordet. I perioder i livet har kanske de flesta av oss varit ofrivilligt ensamma. Vid flytt, skilsmässa eller sjukskrivning. Men att vara ensam VARJE dag i flera år är fruktansvärt. 

Jag vill också ha nån att gå på stan med, nån att fika med, nån att se melodifestivalen med, nån att äta tacos med, nån att äta lång helgfrukost med, nån som frågar hur min dag varit och som ger mig en kram, nån som håller om mig när jag gråter och har ångest, nån att planera semestrar med, nån att småtjafsa med, nån att va tyst ihop med, nån att se film med. 

 

Idag har jag gråtit mest hela dagen. Är så ledsen över hur mitt liv ser ut. Det är så INTE jag. Och snälla, kom inte och säg att jag ska jobba/plugga för klarar inte det. Orkar inte "dejta vänner". Med min jävla smärta, utmattning, ångest mm är det inte lätt att ta sig ut. Kämpar verkligen men känner mig så brutalt ensam och sorgsen. 

 

Hoppas ni har en fin kväll❤