Har gått emot mina tvång idag. Utmanat mig. Skitjobbigt är det men kan och framförallt VILL inte leva så här. Då krävs förändringar. Medveten om det. Är så förbannat svårt utan något som helst stöd bara. Men försöker tänka att jag gör detta för Idas skull. För att jag nån gång ska kunna må bättre. När man är i förändringaprocessen mår man verkligen inte bättre. Tvärtom. Men det är då man måste hålla i. Stå ut. Inte backa. Fortsätta framåt och tänka att det kommer bli bättre en dag. För utomstående ses mina förändringar som små kanske men för mig är dom stora och jobbiga.
Mår inget vidare. Livet känns som att jag går i motsatt riktning som en rulltrappa rullar. Jag går och går. Kämpar och kämpar. Men kommer aldrig upp ändå. Så fort jag slappnar av och slutar kämpa så åker jag ned till botten igen. Livet med äs är så. En ständig kamp. En får aldrig vila från den. För när en inte orkar kämpa längre så drar äs ner en och man får börja om från början igen. Gäller att kämpa på tills man kommit upp. Då kan man vila lite. Saknar ett liv värt att vakna upp till. Saknar att skratta tillsammans med andra. Saknar att ha något planerat en helg. Saknar att kunna ringa till mamma och berätta saker jag varit med om. Saknar någon som älskar mig och som jag älskar tillbaka. Saknar att ha energi.
Ska lägga mig i solen lite nu. Kram på er!
