Mår också skit så vet i alla fall på ett ungefär hur det är :( Jag blir så ledsen över att läsa att det inte finns någon hjälp för dig och hur du får anstränga dig med krafter du säkert har väldigt dåligt med. Jag har ju tur som har två bra samtalskontakter även om jag inte mår så mycket bättre. Har inte ditt landsting något samarbete med privata psykologer dit du kan vända dig? Tänker på dig. Massa kramar <3
Hej Ida. Har följt dig många år och jag lider med dig för jag är i samma situation. Har du funderat på att söka till Mandometerkliniken. Det är en bra klinik.
Fina, känner samma som dig...Behöver ingen ÄS hjälp men ja, den hjälpen jag står i kö för går j...igt långsamt, om jag ens får komma dit ? Var på Mando på "studiebesök" 3 ggr, i Sthlm och det stället skrämmer mig verkligen. Vem väger och mäter allt, man blir ju bara mer fixerad! Sen lägger de ingen vikt vid det Psykiska måendet, till mig sa de, att bara jag gick upp till normalvikt skulle jag må bra... Oproffsigt och nej, det passade absolut inte mig. Ge inte upp 💜. Kram Mia
Vad är det exakt som snurrar i huvudet på dig? Är det tankar om din situation (att du saknar mycket som jämnåriga har) eller tankar på mat och kropp? Jag är övertygad om att du skulle kunna bli om inte helt så nästan helt fri, om du bestämde dig för att bara bryta allt som har med tvång och ätstörning att göra. Sluta med exakta mattider, tvångspromenera, äta för viktstillestånd osv. För hur det än är så tror jag att undervikten leder till att hjärnan inte får en chans att få rätt förutsättningar för att hantera tankarna och beteendet. Och det i sig själv gör att ditt fokus blir självcentrerat (obs inget illa menat) kring mat kropp mm allt negativt och du kommer liksom aldrig vidare med ditt liv. Den riktiga ida finns liksom där men du ger henne aldrig en ärlig chans att blomma ut. Kanske vore ett behandlingshem något så du får hjälp stt bryta allt? Hoppas du tar detta på rätt sätt. 💕
Tog upp behandlingshem igår men min terapeut tycker inte det är en lösning. Hon anser att jag testat det så många gånger förr utan att bli frisk och att jag lätt blir hospitaliserad och ser behandlingshemmet som min "trygghet" vilket gör det svårt att bli självständig osv. Hon anser att det blir för mycket fokus på det sjuka ist för på det friska i mig. Kram <3
Önskar verkligen såååå att jag hade kunnat varit till någon som helst hjälp! Eller framför allt att du hade kunnat få den hjälp du behöver! Sickar VÄRLDENS kram <3
Massa, massa styrkekramar <3 Jag tyckte att det stadiet i återhämtningen var värst: när den akuta viktnedgången hade stabiliserats och man lyckades hålla sig vid liv, men fortfarande kämpade med alla tankar. Och när man började förstå hur sjuk man var och fick ångest över att man gjorde allt det mot sig själv. Men sakta, sakta blir det bättre och de där tankarna kommer mer och mer sällan.
Hoppas verkligen att du får hjälp och stöd från vården, man behöver den även när det värsta fysiska är förbi men det verkar inte vården alltid förstå :(
mammatillmirakel.blogg.se
Förstår inte heller hur det kan vara så svårt att få hjälp. Det är inte hållbart :( Kram på dig!
Kan verkligen rekommendera denna blogg/podcast!
https://tabithafarrar.com/archives/
Prova Google translate, mkt bra på sidan :)
Prova Google translate, mkt bra på sidan :)
Skickar många kramar till dig ❤️❤️❤️