Såg bilden på insta igår och dooooog lite över hur söt!! Alltså på riktigt! Kolla dom ögonen bara <3
Så mysigt! Önskar verkligen att jag bodde närmre mina syskonbarn så att jag kunde vara barnvakt oftare.
men ja, att vara behövd och aktiv (så aktiv man klarar) tror jag också är A och O, verkligen
Åååh, vilka sötnosar båda två ;) Så gott att du känner att du mår bättre av att passa hunden, förstår dig absolut.
Annars grubblar man på så mycket, som kan stjälpa.
Ja det är grymt mycket svårare att få hjälp här än i Sthlm, där har det allt mer organiserat och mer psykologer osv. Jag har 2 remisser som väntar men en är på ca 1 år,den andra vet jag inget om, men har väntat sen i Jan. helt sjukt, och den andra vet jag inte. Under tiden, kom de på att jag kunde få stödsamtal av en Ssk, men det ger nada typ, visst hon är snäll men hon tar ingenting på allvar. Nu ska jag förhoppningsvis få gå hos kuratorn på mottagningen varannan vecka, och han är bra! Men ja, det har ändrat sig otroligt mycket i vården under de 13 år jag varit borta, då fungerade, nu känns det som om NU sjukvården faller som ett korthus tyvärr, mest inom Psykiatrin. ÄS hjälp finns ju inte direkt så mycket att få verkar det som, och just nu känns det inte som om jag behöver någon....
Det fungerar hyfsat även om den härjar inuti, men en får försöka att stå emot. Hoppas att du får en fin fortsatt dag!
Kram Mia
Va söt! Minns själv när jag brukade gå med kvarterets hundar som liten. Direkt efter skolan sprang man iväg och njöt av att känna sig vuxen och få lite veckopeng för mödan❤😊
Att känna sig behövd är viktigt för ens mående och det är bra att du mår bättre av att kunna passa hunden och att du får så mycket glädje av Otto.
Så tråkigt att läsa att både du och Mia har dåliga erfarenheter av att få hjälp av psykiatrin som ska vara experter och ta vid när primärvården inte räcker till. Det skrämmer mig. Ätstörningsvården ger jag inte mycket för. Hade kontakt med enheten på Uddevalla för 10 år sedan men var där bara en gång. Är åter i en svacka, väldigt likt hur du beskriver att du har det men har haft tur att få väldigt bra stöd från vårdcentralen. Träffar en psykoterapeut där vi pratar om saker från förr men där vi också jobbar mer konkret och handfast med olika problembeteenden, tankar och känslor. Fokus på vikt och ätandet tar inte så stor plats där för det är inte det jag behöver och definitivt inga matscheman. Har också haft tur att få en väldigt bra läkare som tar sig tid, följer upp och bokar in regelbundna besök. Nu står vi dock inför att läkaren eventuellt behöver remittera vidare till psykiatrin, vilket skrämmer mig då jag inte tror att jag kommer få bättre hjälp där. Har ett yrke där jag möter många människor som har kontakt med psykiatrin och som beskriver långa väntetider och ingen eller minimal hjälp förutom mediciner under tiden. När man inte mår bra orkar man inte heller strida för att få hjälp. Kämpa på även om det är tungt!
Men asssåååå herreguuud så söt!!!
Hade också en cavalier king charles spaniel förut! (va tvungen att omplacera henne pga jobb.. :( )
Den rasen är bara fööör go och söta!
Otto är så söt! :)
Kul att du ska rasta en hund. Visst är det en cavalier king Charles? Hur hittar du alla sånna jobb? Jag skulle så gärna vilja rasta en hund.
Kraam