Så fort jag skickat in egenremiss och fått tid för bedömning så blev jag genast lite lugnare inombords på något sätt. Nu kanske jag kan få hjälp? MEN. Monstret får panik. Tänker att jag inte alls är kvalificerad för vård om jag inte väger mindre. Att jag inte får gå upp i vikt nu innan bedömningssamtalet för då kommer de tänka att jag klarar mig själv. Att jag inte behöver hjälp. Hoppas innerligt att de inte enbart stirrar sig blinda på bmi, puls och blodtryck utan att de ser mitt psykiska lidande. Skrev i remissen vad min vikt var och nu känns det som att jag måste ha samma vikt när jag kommer dit. Skulle skämmas ihjäl om jag gått upp i vikt. Sjuka tankar! Men när jag skriver om dem så hör jag hur sjukt det låter. Jag behöver hjälp med mina tankar oavsett vad vikten visar.
Har känt ett driv de senaste dagarna. En motivation. Ätit bättre osv. Tanken slår mig "kanske behöver jag inte deras hjälp? Kanske fixar jag detta med stöd av min terapeut?" Men självklart ska jag gå på bedömningen och lyssna till vad de har att erbjuda mig. Vet bara hur det var sist jag gick där (för typ 15 år sedan). BARA fokus på mat och vikt. Jag önskar skifta fokus från mat och vikt. Fokusera på annat som är viktigt i livet. Men det kanske får komma lite senare.
Jag såg en bild på en tjej på insta igår. Hon var verkligen SÅ SJUK! Tragiskt att se. Ledsamt. En ung kvinna som är fast i monstrets klor. En ung kvinna som såg ut som ett skelett med tom blick. Mer död än levande. Först fick jag panik för jag hade precis ätit godis och jordnötssmör mm. Kände mig "dålig, misslyckad, tjock" och löjlig som sökt vård eftersom jag inte såg så sjuk ut som hon gjorde. Men sen slog det mig att jag verkligen inte vill ha ett sådant liv. Vill så mycket annat i livet än vara mager. Har testat det livet i 18 år och nu är det dags att testa något nytt. Att vandra på en annan stig. Att trampa upp en ny stig. Vill jag vara svag, skör, totalt utmattad, ensam, isolerad, utanför samhället, ha problem med mina organ osv? NEJ! Jag vill bli mamma, finna kärlek, vara social, skratta, njuta av god mat, orka göra sådant jag drömmer om som vandra i fjällen, cykla, resa, jobba, kanske plugga. Vill inte bli sedd som en sjuk person som folk tycker synd om. Jag vill vara stark, modig, självständig, kvinnlig och inte påverkas av andra sjuka personer. Jag vill LEVA. Skaffa mig ett liv där jag mår bra och finner ro. Inse att mitt värde som människa inte sitter i antal kilon jag bär på. Vill inte känna mig "duktig" som har en låg vikt. Så sjukt! Jag är så mycket mer än min sjukdom. Ska kämpa för att den sanna Ida ska komma fram mer och mer <3
Anonym

Heja Ida! Du har så mkt kunskap och kloka tankar inom dig. Klart du kommer att fixa detta! Och du vet säkert också att det enbart är äs som säger det där med att gå ner ännu mer till bedömningssamtalet. Eg är det tvärtom, kan du visa på egen vilja och motivation är du än met kvalificerad för hjälp och de villig att ta emot dig 😃👊🏻

Svar: Ja jag vet ju det egentligen. Dumma tankar!! Kämpar på och har jag ökat i vikt så har jag. Kram 🌸
Ida

Anonym

Ska själv på bedömning till Mando men är väldigt tveksam eftersom hela deras koncept och idé strider mot mina tankar kring vad som orsakar en äs och hur man blir frisk. Ej genom att digitalisera ätande med en våg. Därmed inte sagt att andra inte tycker att det hjälper, alla är olika med olika behov.

Svar: Ja olika sätt fungerar på olika personer. Lycka till!
Ida

Johanna Ahlsten

Lita på den friska Ida som finns i dig och säger de kloka sakerna! ❤️

Johanna Ahlsten

Lita på den friska Ida som finns i dig och säger de kloka sakerna! ❤️

Svar: Försöker! Tack för ditt stöd ❤
Ida

Lovisa

Hej Ida!
Jag har läst din blogg ett tag och vi har även träffats för många år sedan på MHE- kliniken. Du har verkligen kloka tankar och funderingar när Ida får bestämma, det märks väldigt tydligt när ”monstrets” tankar tar vid. Jag förstår att tankarna kring vikt, matschema, väga, mäta inte känns lockande och till någon hjälp för dig. Att monstret skriker att du inte får äta det och det, inte väga mer när du kommer för bedömning osv. BRA att du kan urskilja monstrets destruktiva betende och mönster att det inte är Idas tankar. Du har kommit långt där❤️ Det som är jobbigt när det gäller ätstörnings vård är att det alltid läggs så stor vikt vid just vikten/BMI vilket i sig är förståligt men många gånger så väcker det bara ännu större panik och känslor av att inte passa in. Det sitter ju inte i vikten utan det sitter i ens tankar och att lyckas vända sina tankar tar tid. Det är Tålamod, Tålamod och Tålamod. Jag var sjuk i drygt 20 år, är idag 32. Ätstörnings tankarna finns fortfarande kvar, varit friskförklarad i 1 år drygt. Jag vet att de alltid kommer finnas där, det viktigaste är att jag inte agerar på dem, jag hör och jag känner dem men jag har alltid valet idag att välja om jag vill lyssna på dom eller låta bli. Att acceptera mig själv som jag är. Att vad gör det om min mage, mina lår, mina armar inte är pinnsmala, de fungerar och det är det viktigaste. Jag hade varit sjukskriven, aktivitetsersättning, sjukersättning ifrån försäkringskassan under många, många år, jag trodde inte att jag någon gång skulle få ett liv där jag kunde jobba eller studera. Men förra våren så fick jag nog av att vara hemma, jag behövde bryta mig loss, få till en vardag med rutiner, komma ut och göra någonting bra för mig själv, jag ville slippa allt med kontroll, ätstörningsvård, försäkringskassan och psyk. Jag var skiträdd i början och trodde inte att jag kunde få csn för studierna jag ville gå, att jag inte fick börja studera eller jobba för att då skulle jag inte få någon ersättning. Men allting löste sig, jag studerar till socialpedagog, har gått halva nu, ett år kvar, jobbar extra ibland inom hemtjänsten.
Jag äter för att jag vill fortsätta göra det som jag gör, tankarna finns där dagligen men de blir mindre och mindre när jag hela tiden gör tvärt om emot vad de säger.
För mig var sysselsättningen A och O för att jag överhuvudtaget skulle kunna komma vidare, det värsta för mig var att bara sitta hemma och inte ha någonting att göra, det gödde verkligen de destruktiva tankarna, jag kände mig som en belastning för mina anhöriga, att de tyckte synd om mig och att de var tvungna att hitta på saker med mig för annars satt jag ensam.
Du är väl medveten om vad du vill Ida och det märks tydligt att du denna gången är Väldigt trött på detta och att du vill komma ut och göra någonting annat, bli FRI.
Tänk om det är så att det skulle hjälpa dig att bli fri om du fick någon meningsfull sysselsättning och som inte är behandling?
Önskar dig All Lycka Till❤️

Svar: Hej! Åh va ditt meddelande inger hopp ❤ Så glad för din skull! Minns dig inte från mhe tyvärr. Mött så många personer genom åren. Ber om ursäkt för det. Jag håller verkligen med dig ang sysselsättning. Att bara gå hemma gör att en mår ännu sämre och har all tid i världen för grubblerier och att följa äs måsten och rutiner. Jag har länge velat ha en sysselsättning som är meningsfull men nu säger min terapeut att jag nog behöver må bättre innan jag påbörjar en ev arbetsträning. Tror dock att det skulle kunna få mig att må bättre av att göra nåt. Att det ger ringar på vattnet. Så viktigt att kpnna sig delaktig och betydelsefull. Vara en del av ett sammanhang som INTE har med ätstörningar eller behandling att göra. Ibland vill jag bara bryta med ALL behandling och gå min egen väg. Har ju mycket kunskap. Behöver inte ett matschema till liksom. Behöver ändra mina tankar och beteenden. Tar tid o tålamod krävs som du skriver.
Skulle vilja jobba el plugga men är såå trött! Har utmattningssymptom. Orkar du plugga heltid? Gick du från noll till allt på en gång? Ingen kontakt med psyk eller så idag? Starkt gjort!
Stor kram ❤
Ida

Anonym

Ska själv på bedömningssamtal på Mando men är väldigt kluven eftersom deras syn på ätstörningar skiljer sig markant från mitt eget och jag innerst inne inte ser att deras väg till tillfrisknande genom att digitalisera ätande med våg, mått och siffror är en framkomlig väg till ett friskt och fritt liv. Jag vill ha hjälp, men rätt hjälp. Vad det nu är.., Kanske är detta bättre än att fortsätta försöka kämpa själv i öppenvård? Jag är så kluven?

Svar: Ge det en chans. Du kan alltid hoppa av om det skulle kännas helt fel. Kanske ger det dig en spark i baken? Ett uppvaknande om vad som krävs för att bli frisk. Fungerar inte öppenvård så testa detta 🌸 Inget att förlora på det.
Ida

Camilla

Fina Ida ❤️ Du har verkligen många fina och kloka tankar. Försök att inte lyssna på monstret som försöker trycka ner dig, det är bara destruktiva tankar. Men jag vet att det är SÅ svårt att stå där utan hjälp. Håller mina tummar för att du får den vård som du förtjänar. Kramar

Svar: Jag kämpar vidare och struntar i om jag går upp i vikt innan bedömningen. Kämpa på du med 😍
Ida

Anonym

Nej nej nej backa inte ur nu för att du tror att du inte behöver hjälp. Tar du inte chansen nu är risken stor att du förblir i samma sits och det vill vi inte❤ du behöver hjälp precis som du skriver och det är bara sjukdomen som lurar dig att du kan äta normalt. Kikade i ditt arkiv och för mer än 2 år sedan skrev du att du skulle satsa på normalvikt osv men nu flera år senare har det fortfarande inte skett.
Nu är vikten inte allt men den hindrar dig från at att bli fysiskt bättre och det visar att du inte klarar det själv utan nån måste pusha på . Du har allt på att vinna om du tar behandling men allt att förlora om du inte gör det. Så nu håller jag pä dig och att du väljer rätt 💕

Svar: Jag backar inte. Skrev bara ned tankarna. Sen har jag inga höga förväntningar på Helenakliniken för de fokuserar mest på matschema o bmi tyvärr. Får se vad som sker framöver. Kram
Ida

Anonym

Hur många kilo man väger hit eller dit spelar ingen roll. Det är som du skriver vad man uppnått som är relevant och som är betydelsefullt i livet😘

Svar: Absolut är det så 🌸
Ida

Emma Engström

Jag tror verkligen att det är hur bra som helst för dig att få hjälp, även om dina tankar tvekar. Du måste testa innan du får svar, och jag tror även du måste testa under en period för att kunna se skillnad. Allt sitter inte i vikten utan det är tankemönstret som måste ändras på <3 Vården är en hjälp till det friska! Kram

Svar: Ja jag önskar inget hellre än bra hjälp. Mer än att få matschema och vägas. Precis så är det tankarna som behöver ändras. Kram ♡
Ida

Sara

Hej Ida, först: jag tycker det mesta av det du skriver ovan är klokt, men jag blir väldigt ledsen av att se att du måste nämna (exemplifiera) med en viss tjej som kanske har det extra tufft - vågat visa sig lite - och nu får massa kommentarer (oavsett om kommentaren är välmenande eller inte). Fokusera istället på DIG enbart och DIN sjukdom enbart. Låt andra ta ansvar för sina liv utan att du måste prata över huvudet på den personen med andra.

/trogen men lite besviken följare
(Sara)

Svar: Har inte gått ut med namn eller nåt. Finns tusentals sjuka personer som syns på sociala medier. Har inte hängt ut nån över huvud taget. Skrev om mina tankar och känslor kring detta. Måste få skriva hur jag känner. Tråkigt att du blev besviken på mig för det. Ha det fint! Kram
Ida

Anonym

Förlåt , men altså..denna tjej håller på o dö. Självklart blir man berörd och kommenterar! Allt annat vore väldigt känslokallt.

Svar: Ja jag blev väldigt illa till mods. ❤
Ida

ISA

Vet du vad jag tänker jag när läser detta inlägg? Att jag undrar ifall du VERKLIGEN känner alla de här "tankar man måste ha som ätstörd"-grejerna (som att vara för tjock för vård, att behöva gå ner innan bedömning osv osv) eller om du skriver det för att andra ska bekräfta att du visst är smal, värd hjälp, att du ska äta etc? Menar inte att du gör det medvetet men minns du mitt inlägg om bekräftelsebehovet? Precis på det sättet kan mitt bekräftelsebehov göra uttryck, fast inte gällande just de grejerna men att man behöver höra från andra att man gjort ett bra beslut.

Sen tycker jag det är skrämmande att du ens på något litet sätt kan se den där tjejen på Instagram och känna att du.. borde se ut så? Alltså, VEM vill vara den alla tycker synd om och som ser 1000 ggr värre ut än sin egentliga potential? Jag fattar verkligen inte det och jag hoppas det vänder så du ser det som riktigt avskräckande istället för något du "borde" vara..

PS. Sorry att jag alltid bara skriver de kritiska sakerna, hehe. Men du får redan höra så mycket att det är grymt att du skickat remiss och att du är en stark jävel som aldrig ger dig <3

Svar: Alltså såhär. Den sjuka sidan vill gå ner i vikt och känner sig tjock och inte värd hjälp. Så är det. Alla är vi olika. Min ätstörning ter sig så. Om du läser ordentligt så kan du läsa att jag INTE vill se ut som hon eller leva ett liv som hon. Jag skriver ju om allt jag vill uppleva! Den bilden gav mig motivation till att kämpa vidare. Ett avskräckande exempel som du skriver. Men de sjuka tankarna kom först innan jag hann vända på dem. JAG vill inte vara skör och bli tyckt synd om men sjukdomen vill. Jag känner inte alls det bekräftelsebehovet du gör. Jag vet redan att jag är för smal. Kan bli provocerad när nån tror att min ätstörning handlar om att få uppmärksamhet. Så är det inte. Inte för mig. Kanske för andra. Kram
Ida

Anonym

Right on spot isa👍

Evahle - en blogg om psykisk hälsa

Det är så jobbigt när man börjar tvivla om man kommer få hjälp eller om man "förtjänar" den... I början kände jag att jag tog hjälpen från nån som verkligen behöver den, men jag behöver ju också hjälpen. Det är tufft när man hela tiden oroar sig och tänker det värsta :/

Svar: Ja de tankarna är jobbiga. Känslan av att jag kanske inte är så dålig ändå i jämförelse med andra? Men det får bedömingen avgöra. Vet att jag inte är frisk men sen vet jag inte om deras upplägg passar mig. Kram
Ida

Lovisa

Ja, jag pluggar heltid. Jag hade lite sysselsättning förut dvs en slags form av arbetsträning 2-3 gånger i veckan men kände att det gav mig ingenting mer än att jag kom hem ifrån och det var fortfarande mycket fokus på hur jag mådde osv. Jag ville göra någonting friskt och som inte är förknippat med sjukdom och mående. Jag ville vara en som alla andra och den enda som kunde göra det, var jag själv. Oftast är det ju så att vi har mer makt till att förändra än vad vi tror. Tänker ofta, kunde jag lägga ner så mycket tid och energi på att bli sjuk, så kan jag också lägga ner hela min själ på att må bra igen. Ingenting är omöjligt, det är endast vi själva som är experter på att göra saker så att de blir omöjliga men ALLT är möjligt, ibland tar det bara lite längre tid.
Nä, jag har ingen kontakt med psyk idag, inte heller något ätstörningsteam.
Våga gå din väg Ida, fortsätt gå utför din comfort zone, sök dig till det som är friskt ( om du förstår vad jag menar). Det viktigaste först som man brukar säga.
För mig så har det handlat om att jag behövde prioritera och sätta mig själv på första, andra och tredje plats, för mår inte jag bra och tar hand om mig själv på ett vördnadsfullt sätt, då har jag inte heller några vänner kvar, det liv som jag byggt upp och kämpat för försvinner. Tar jag hand om mig själv så mår också mina nära och kära bättre, bättre relation osv.
Kämpa på och jag vet att du kommer fixa det, ge det bara den tid som behövs men stanna inte till för länge på varje steg framåt.
Lycka Till Fina Ida❤️

Svar: Ja om vi klarat att leva med ätstörningar så länge så har vi en inre styrka som kan användas för att bli frisk och nå drömmar. Gäller att finna nåt man brinner för och lägga sin energi på det istället. Jag har haft praktik och arbetsträning förut men känns inte så bra som studier el ett riktigt jobb. Vill ju jobba med samma villkor som alla andra. Va en i gänget.
Oerhört viktigt att våga stå upp för sig själv och sina behov. Det är inte egoistiskt.
Jag ska klara detta. Vill så gärna ha ett annat liv! Kram ❤
Ida

Nathalie

Det är ju just de tankarna som gör att du behöver mer hjälp. Du är väldigt medveten vilket är riktigt bra och ger dig bra förutsättningar. Det är DIN tur nu Ida! Jag tror på dig och håller tummarna för att det ska kännas bra för dig <3

Svar: Ja jag hoppas det blir bra :) Tack för ditt stöd 🌸
Ida

Sara

Än en gång, Ida och "Anonym",

Skriver igen eftersom det verkar som om ni kommentar/er försvunnit. Jag känner att det är viktigt att detta kommer fram.

Eftersom att jag kunde dra parallellen mellan din kommentar på en viss persons instagramkonto och detta inlägg - så anser jag nog att du pratar om en person i (åtminstone inte) med en positiv ton och detta inte direkt/enbart till henne utan i en blogg som är offentlig. Att inte kommentera ett inlägg är inte lika med att inte bry sig om en person. Att kommentera något så känsligt som någons utseende eller fysiska/psykiska hälsa bör vara förbjudet. (Att sedan göra det när man själv haft/har matproblematik är för mig helt oförståeligt dumt). EN enda kommentar kan trigga igång ett monster ännu mer, eller få en person att gömma sig ännu mer från världen - vilket är det sista en person med ätstörning ska göra.

Det vill jag ha sagt, hoppas att denna kommentar få ligga kvar.

Sara

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress