Hur fungerar psykvården egentligen? Eller snarare INTE fungerar... Förra veckan berättade min psykolog för mig att det inte är någon idé att ställa mig i kö för utredning ang borderline. Inte heller någon idé att stå i kö för DBT. Det är nämligen så sjukt långa köer att jag typ aldrig skulle komma fram ändå. Det är ju fan helt jävla galet!!! Orkar nästan inte bli upprörd längre för har insett att vården inte fungerar som den borde och jag står lämnad till mig själv. Finns ingen hjälp att få. Att min psykolog dessutom vill avsluta kontakten med mig snart gör att allt känns ännu mer ostabilt. Maten är inte problemet. Det är mina starka känslor och tomheten och rop efter bekräftelse som är det. Gör vad som helst för att känna mig älskad. Gör saker som inte är bra för mig. Får panik över att bli lämnad o att ta avsked. Känner mig lätt övergiven och ensam. Inget värd mm. Jobbar på detta. Men tydligen tycker psykologen att jag är redo att klara mig själv snart. Får väl se hur det går... Ingen läkarkontakt och ingen terapi. Känns både bra och panikartat. 

 

Vill bara få tillbaka min energi. Så jag orkar börja läsa något eller jobba lite. Nu känns det som jag gått in i väggen. Orkar ingenting. Minsta lilla tar emot. Tom att duscha eller posta ett brev. Ska tvinga mig själv att gå ut lite sen. Brukar må lite bättre av att komma ut.