Jag blir mer och mer upprörd över hur psykiatrin här i stan agerar eller snarare INTE agerar i mitt fall. Jag vet inte hur många gånger jag suttit hos min terapeut och gråtit och sagt att jag inte orkar mer. Att jag behöver en paus från allt, vila upp mig. Mer stöd. Men inget händer, en inläggning är INTE det jag behöver enligt henne. Ska en vara döende innan en tas på allvar? Igår när jag va där sa hon "du ville ju inte komma hit och äta mellanmål om dagarna". Öh, nej, det hjälper mig inte alls. Jag skulle få komma dit och äta en smörgås vid tre varje dag. Asså jag kan inte låta bli att skratta åt det förslaget haha!! På vilket sätt skulle det vara hjälpsamt för mig? Behöver MER och annan hjälp än att äta en jävla macka! Det klarar jag galant själv liksom. Idag har jag skickat in en egenremiss till Helenakliniken i Skövde. Det är en ätstörningsklinik med enbart öppenvård. Dietist, läkare och terapeuter. Gick där för hundra år sedan när jag nyss insjuknat men då hjälpte det mig inte alls. Tror inte det är den hjälpen jag behöver nu heller men känner mig lite desperat. Känns inte som nån tar mitt dåliga mående på allvar. Undrar om det beror på att jag inte ser ut som ett skelett? Vet inte. Jag behöver stöd. Nån som sätter tydliga gränser, sätter upp mål tillsammans med mig, nån som är bestämd och inte mesar. HATAR de som daltar med mig inom vården. Som min terapeut sa "ta en frukt till mellanmål". Jag behöver för i helvete mer än ett äpple som mellanmål. Jag ska ju gå upp i vikt och rehabilitera mig själv. Känns som jag vet mer än hon. Lär mig inget nytt av henne. Sen är psyk inte en ätstörningsklinik utan jobbar med annat vilket jag också behöver. Som självkänslan och att hantera mina känslor. Jag önskar att min terapeut sa "jag ser hur du kämpar Ida, hur dåligt du mår. På fredag följer jag med dig till akuten så lägger vi in dig en period så du får vila upp dig". Eller "eftersom du inte blivit hjälpt av vår vård så anser jag att vi ska skicka en remiss till X där de kan hjälpa dig vidare för vi kan inte hjälpa dig". Nåt i den stilen. Men allt hon säger är "ta hand om dig nu tills vi ses nästa gång". Ja du... tack!
Hon frågar ofta vad jag behöver för hjälp. Vilken annan vårdinstans ställer den frågan till sin patient? Den som brutit benet, drabbats av cancer eller den som ligger med magsmärtor får nog inte den frågan. Vad behöver du för vård? Det ska väl läkarna avgöra och inte patienten? Eller? Jag vet inte vad jag behöver för hjälp. Vet bara att detta inte fungerar. Vi har ingen plan, ingen konkret krisplan på hur jag ska klara av min vardag ensam hemma. Inga hemuppgifter. Kanske låter jag bitter och otacksam vilket inte är min avsikt. Vet att allt ligger hos MIG. Att det är JAG som ska göra mig själv frisk. Ingen annan kan göra det. MEN. Alla behöver bra stöd och hjälp på vägen. Ett par kryckor att stötta sig mot. En vägg att luta sig mot. En hand att hålla. Jag känner inget av ovanstående. Känner mig så fruktansvärt ensam i min kamp.
Har precis druckit kaffe och ätit choklad som nästan smälte bort. Satan va hett det är idag! 30+ ute. USCH! Ska träffa syrran m familj senare i eftermiddag. De ska komma till mamma på middag så vi ska ses där. Kanske blir det lite bad innan dess. Hur har ni det i hettan? Hur står ni ut? Jag står INTE ut! Over and out <3 Ida
Anonym

Förut skrev du att du gör som du vill, lyssnar på dig själv och inte på andra. Men detta är ju bevis på att du inte gör så, sluta upp att lyssna på vad alla andra tycker och tänker om vad du ska göra. Du behöver läggas in, och det är aldrig kroppen som ska spela in utan ditt psykiska. Du är ju deprimerad, har grov ångest, manodepressiv,tvång och ätstörning. Alla varningsklockor ringer. Om du lyssnar på dig själv och sätter dig själv först så åk in och kom inte med några ursäkter när du vet att det är det du vill. Tänk på hur du vill ha framtiden. Fortsätta som du gör och aldrig komma vidare eller åk in nu, få lite stöd och bli frisk en ggn för alla. Att vården inte tar dig på allvar kanske beror på att du ständigt mår dåligt och är i samma situatuon trots att de erbjuder olika saker enligt dom. Sen när åren går och patienten fortfarande inte är förändrad så 'ger de upp'. Man blir en kroniker i deras ögon pga 'jaja,hon klagar alltid och mår aldrig bra så priorotera de som vill/ kan bli bättre'. Det är min erfarenhet av hur de resonerar. Bla därför som jag bara kände att nu jädrar ska jag fixa detta själv och visa dom🏋

Svar: Orkar knappt svara på detta. Inte så lätt att INTE lyssna på vad ens behandlare säger. Att gå emot. Jag är INTE manodepressiv!! Vad har du fått det ifrån?Nej vården ger inte upp. De vill hjälpa men dbt har inte varit hjälpsamt.
Varken min terapeut el läkare ser mig som kroniker. Kom inte med påståenden som inte är sanna.
Din erfarenhet är din. Det betyder inte att samma sak gäller mig.
Ida

Helena

Jag tycker också att du ska åka in. Din terapeut vet uppenbarligen inte hur hon ska kunna hjälpa dig. Du känner själv att du behöver mer hjälp och kanske är en tids inläggning ett bra alternativ så du får en möjlighet till vila. Även om en avdelning inte är det ultimata alternativet så bryter man åtminstone alla tvång för en tid och ger dig möjlighet att vila.
Jag tycker att din terapeut borde bekräfta dig och hur du mår betydligt mer. Jag hatar när vårdpersonal ”bara” säger att vi ses nästa vecka. Vad hjälper det mig om jag inte ens orkar leva resten av den här dagen liksom? Du är värd så mycket mer än all denna skit, vännen! Åk in till psykakuten och be om den hjälp du såväl behöver. Berätta om hur dina tankar går, hur du mår osv. Jag finns här om du behöver ❤️ Och jag står inte heller ut i värmen.... det enda positiva är att kanslipresident frysa som jag alltid gör annars... stora kramar ❤️❤️❤️

Svar: Nej hon vet inte vad hon ska göra. En tillfällig inläggning är ingen långsiktig plan men skulle behöva en paus från allt och bara få vila ett tag känns det som. Är dock rädd för psykakuten, att bli itvingad massa mediciner tex. Rädd att må ännu sämre i den miljön osv. Att hon varje gång säger "ta hand om dig så ses vi om en vecka" känns så fjuttigt på nåt vis. Hon menar ju väl men det hjälper inte för fem öre när en inte vet hur en ska klara av resten av dagen som du skriver. Tack för ditt fina stöd <3 Betyder såå mycket ska du veta! Massa kramar
Ida

Ida

Jag blir så berörd a ditt inlägg, jag förstår inte att de inte ser din kamp när du till och med ber om konkret hjälp som en inläggning. Jag har till skillnad från dig haft vårdkontakter som tagit med mig till psyk för inläggning när de sett att jag behövt det (innan jag själv insett det). De har varit tuffa och ställt krav men även bekräftat mitt mående och varit inlyssnande. Jag har också varit sjuk och har haft vårdkontakter länge men alltid blivit "sedd". Det visar stor styrka att du kan säga till din terapeut att du tror att du skulle vara hjälpt av en inläggning; men hon verkar inte bemöta dig professionellt eller läsa mellan raderna. jag hoppas innerligt att du vågar söka hjälp själv för en inläggning då du verkar tor att du behöver det just nu (och det tror jag verkligen utifrån det du skriver här, utan att känna dig). Du är en kämpe men ska inte behöva göra jobbet helt själv. Blir så förtvivlad på vården. Rekommenderar även Capio KRAMAR

Svar: Va skönt att du fått så bra bemötande ❤ Man behöver ju tuffa tag men även förståelse och omtanke. Känner bara att en inläggning skulle få mig att bryta tvång o få vila ett tag. Tack för ditt stöd 😍 Kram!!
Ida

Johanna Ahlsten

Förstår att du har det jättetufft 😔 Beklagar att det är så svårt att få rätt vård för sin ätstörning, fattar inte att det får se ut såhär... Fortsätt kämpa Ida! Kram ❤️

Svar: Ja det är hemskt dåligt med vård här i mina trakter. Skulle bott i Göteborg eller Stockholm. Tack för stödet ❤
Ida

Anonym

Ledsen om min kommentar upprörde, det var absolut inte min mening. Tror jag nog bara blir frustrerad...vad ja menade var att du ska följa ditt hjärta. Åk själv eller tillsammans med din mamma till psykakuten och be om inläggning. Vad din terapeut anser struntar du i, du väljer själv. Sen var det bara min tanke när du undrade om varför de inte gör mer, absolut inget illa ment. Det var bara min egen erfarenhet som jag också fått bekräftat av andra som upplevt samma sak. Kämpa på

Svar: Det är lugnt ❤ Pratat med mamma om inläggning och även kontaktat terapeuten igen som sa att vi skulle diskutera detta på fredag. Tack!
Ida

Camilla

Blir så ledsen att du inte kan få någon hjälp! Kan du själv inte söka dig till psyk för en eventuell inläggning? Har du varit inlagd förut där du bor så du vet hur det är? Antar att det är en avdelning där dom blandar olika diagnoser? Kämpa på vännen ❤️ Du gör det bra! Kramar

Svar: Nej aldrig varit på psykakuten. Känns läskigt o rädd de vill proppa i mig massa mediciner bara. Ja där är flera olika diagnoser. Kram o tack ❤
Ida

Anonym

Kan du inte åka till akutpsyk då? De kan ju inte neka en inläggning. Tror de frågar dig vad du vill ha för hjälp för den hjälpen de gett dig inte passat.
Du känner ju ändå dig själv bäst. Det är ju för att få med patienten i vården. Vilket är väldigt viktigt när det gäller sjukdomar som sitter i huvudet.

Svar: Ja så är det nog. Men vet inte vad jag behöver? Önskar dagvård men det finns inte :( Blir liksom allt eller inget. En timmas samtal i veckan eller slutenvård. Jag önskar ett mellanting.
Ida

Anonym

Men har du inte sagt innan att du inte vill ha ÄS behandling? Det funkade ju inte på Korallen.

Svar: Jo. Korallen va kass. Kände mig desperat igår så skicka en egenremiss. Kanske går det att kombinera på nåt sätt. Får se.
Ida

Ajli Müller

Jag känner igen mig i delar, trots att vår historia är olik varandras då jag inte hade samma besvär endast. Men känner igen mig i det där "Men du ville ju inte...". För jag träffade en terapeut som ville ge mig EMDR-terapi, vilket är något slags hypnosliknande historia som ska bearbeta trauman. Och jag sa NEJ eftersom det är sjukt i huvudet och eftersom jag hade utmattningssyndrom med depression och inga bortglömda trauman i ryggsäcken. Och det ledde till att det stod att PATIENTEN HAR TACKAT NEJ TILL PSYKIATRISKT STÖD. Hallå, how about some KBT eller samtalsterapi eller DBT eller kanske lite medicin!? De suckade nog bakom ryggen på mig när de drog in allt stöd som kunde ges.... och sa att DU HAR JU SAGT NEJ SJÄLV!

Svar: Men fy va hemskt!! Att bara skriva ut halva sanningen. Du ville ju ha hjälp men ANNAN hjälp. Blir så förbannad på sånt!
Ida

Anonym

Emdr är inte sjukt i huvudet! Det har hjälpt många. Det är väl mer situation som är hemsk? Med personal som ljuger? (Till dig ovan ^)

Anonym

Jag känner igen mig så mkt i de symptom och vad du går igenom, jag har en autoimmun sjukdom visade det sig utöver min 25 åriga anorexidiagnos. https://www.google.se/amp/s/stegforhalsa.se/6-saker-du-maste-veta-om-hashimotos-sjukdom/amp/ Vet inte om du kollat upp detta innan men värt att kolla upp iaf. Stor kram till dig som dagligen kämpar från en som kämpat och ska fortsätta kämpa trots kronikerstämpel av vården.

Svar: Jag lider även an hälsoångest (hypokondri) så kommer inte gå in på länken och läsa. Det leder bara till ännu mer panik och ångest hos mig. Fortsätt kämpa och ge inte upp! Kram
Ida

Ajli Müller

Tack för deltagande, visst är det helt sjukt!!! Och till anonym #10 har du givetvis alldeles rätt i att emdr förmodligen är en bra form av behandling om man har trauma eller ptsd eller vad som helst som det är ämnat för. Lögnen är VERKLIGEN det jag egentligen är upprörd över.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress