Tisdag den 2:e januari 2018. Äntligen börjar vardagen komma tillbaka. Gillar inte helger för känner mig bara ännu mer ensam då. Jag jobbar verkligen för att ta mig ut så tro inte att jag bara sitter här och klagar på hur ensam jag är. Har en del på gång men inget jag kan skriva om ännu.
Dagen så här långt har varit väldigt jobbig. Skulle kunna skriva om hur pepp jag är på ett nytt år, nya möjligheter och ett nytt liv. Men lägger över det till andra då jag vet att många så här års skriver om sina mål och planer för kommande år. Jag försöker ta en dag i taget jag men har självklart mål och drömmar också. Både små och stora. Men åter till nuet. Jag har gråtit och haft sån sjuk ångest idag. Mamma ringde och skulle prata om en sak men hon hörde inte vad jag sa då jag inte kunde andas. Fick ingen luft, bara hyperventilerade och grät. trodde jag skulle svimma och mådde jätteilla! Gick utmed sjön för att lugna mig, mötte massa folk som va ute och njöt av solen men jag bara grät. Struntade i att folk såg det. De får glo hur mycket de vill. Är det verkligen SÅ konstigt att se en människa ute som gråter? Jag har inte bomber runt midjan liksom, jag gråter bara. Det är tydligen väldigt uppseendeväckande... Konstigt!
Jag känner SÅ mycket mer sedan minskningen av medicinen. Plötsliga gråtattacker är ett symptom på utsättningen. Jo tack det har jag märkt. Men idag berodde mina tårar på en annan sak. En fin händelse som drabbat min vän men som gjorde mig väldigt ledsen. Ledsen för att alla andras liv går vidare och utvecklas medan mitt liv står still. Jag HATAR det såå mycket!!! Jag försöker verkligen ta mig framåt men känns som jag inte kommer nånvart. Och snälla, ni som tänkt skriva att jag bara ska agera och börja plugga/jobba/träffa vänner el.dyl kan skippa den kommentaren. Jag försöker verkligen och allt skriver jag inte ut här. Ni behöver inte tycka synd om mig för det är inte synd om mig. Jag kämpar, krigar och hoppas på en ljusare tid även för mig. Det är inget som bara kommer automatiskt utan JAG behöver arbeta aktivt för det och det gör/ska jag göra. För jag står inte ut längre. Jag orkar inte mer.
Lars Gustafsson

Jag håller tummarna för dig att du ska lyckas ta dig igenom ditt mående. Som du säger det är bara du som kan göra det med hjälp av viss professionella hjälp mediciner som inte bryter ned dig och ledning av någon kurator som du känner förtroende med. Hoppas du kan se lite ljus därframme kram Lars

Svar: Tack! Har tyvärr inget stöd av någon just nu och det är oerhört tufft att stå ensam i detta läge... Kram
Ida

Maria

Hade jag varit en av dessa människor som du mötte när du var ute idag, så hade jag stannat och frågat vad som hänt. Hade inte bara kunnat gått förbi och ingenting gjort. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du snart ska få må bättre. Om du vill så kanske vi skulle kunna träffas och ta en fika nånstans på något av stans alla caféer?

Svar: Åh va fint av dig <3 Tror många är rädd för de som visar sina känslor. Starka känslor skrämmer har jag märkt... Ja det vore mysigt :-)
Ida

Anonym

Kram. ❤❤❤❤❤

Svar: <3<3<3
Ida

Anonym

Vad hände med dbt:n? Helt sjukt att den inte kommit igång än eller?
Den skulle starta i november skrev du tror jag..o du hade sett fram så mycket mot den.

Svar: De har skickat en överföringsremiss till min hemstad så jag kan gå i dbt här istället och slippa pendlandet. Men det tar tid...
Ida

Allt oviktigt

Försök att ge det tid. Det lär även dröja ett tag till innan du är dig själv utan mediciner.

Svar: Ja det tar tid. Är inne i en väldigt tuff och känslosam period nu. Vet att det tar tid att bli ren från mediciner. Är bara så jobbigt att vara mitt i det... Kramar
Ida

Matilda Berlin

Men vännen då! <3 Du ska dock inte känna att du står still. För vi läser tydligt här hur du kämpar och tar ett nytt steg varje dag. Om någon så är det du som rör dig! Kram finaste <33

Svar: Men åh tusen tack fina du <3 Dina ord värmer ska du veta! Kramar
Ida

Anonym

Håll i. Även om du står stilla så hade jag nog försökt tänka på att din väns händelse var något fint som du skrev. Att ändå glädjas åt hennes eller hans goda nyheter.❤ när man är över 30 så blir det ofta vardagsnyheter att folk blir sambo gifter sig skaffar barn får bra anställnig köper hus osv. Inget konstigt, helt normalt. Men förstår att du personligen jämför med dig och det du har. Kanske inte allt det där, men en kärleksfull relation till din mamma.iaf nått❤

Svar: Såklart va det nåt fint <3 Menade inte så. Mer att jag saknar allt det där som andra har. Jag kämpar för det men är så in i helvete svårt :( Stor kram
Ida

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress