Du är verkligen så himla stark, även om det känns tufft och trögt är du sjukt starkt och det beundrar jag verkligen! Massvis av styrke kramar till dig. Du kommer klara dig igenom det <3
Jag har varit i samma sits som du, men min räddning blev till slut arbetsträning på en bra arbetsplats där jag idag har e tillsvidare anställning. Utan jobbet hade jag inte varit där jag är idag, och sakta men säkert byggt upp ett liv, ett socialt liv, igen. Men jag kämpar fortf med mycket och lever inte det liv jag önskar, fast jag har kommit en bit på vägen i allafall och brutit isoleringen och sjukdomsfixeringen jag tidigare varit fast i.
Förstår dig, men jag lovar att det går att komma till allt det där du vill! När man lever i sin "lilla bubbla" under en längre tid (vilket är mer en regel än ett undantag vid psykisk ohälsa) så blir man förslappad, så att säga. Inte att man är lat, utan att vardagliga saker blir påfrestande eftersom man är ovan. Jag märkte det något enormt när jag började tvinga mig själv till att göra saker i våras. Jag ville egentligen vara ligga inne, för jag orkade inget annat, men jag tog mig ut ändå. Trodde typ att jag skulle dö bara av att cykla till och från affären och jag var toknervös innan jag skulle umgås. Men man _måste_ gå igenom det där stadiet, där allt bara känns jobbigt, för att det så småningom ska bli bättre. Man kommer in i det snabbt!
Håller med Bella! Man får liksom inte acceptera det som ett personlighetsdrag.
Utmattning är ju oftast inget kroniskt tillstånd. Även om det kan ta tid innan man känner sig helt up to date.
Vet precis hur du menar. Man vill göra så mycket men orken finns inte. Vissa dagar finns den hos mig men andra är man totalt död. Är det inte tillräckligt med DBT just nu? Det tar oerhört mycket energi att gå i terapi/behandling. Kramar ❤️❤️
Jag tycker det låter som att du trots allt har en bra plan inför hösten med DBT och körsång. Förhoppningsvis kommer det ena leda till det andra, nya kontakter knyts och du blir mer van vid fler inplanerade aktiviteter i vardagen.
Jag förstår dig verkligen.. Har precis läst klart min juristutbildning och söker jobb. Dagarna kan verkligen bli långa när man inte gör något!
Känner med dig! Vet precis hur det är. Sitter själv fast i en situation jag inte vill vara i, och måste i princip starta upp ett liv från noll efter 15 år utanför samhället, liksom. Nu har jag samlat på mig ångest och depression också. Det kanske tar tid att komma igång igen, men jag är säker på att det kan gå. :)
Kram <3
Ida
Hoppas du snart kan släppa fram den där glada livssugna Ida som du skriver längst ner
Hoppas terapin blir en öppnare för dig
Jag är lite i samma sits och är jätte stressad över min framtid, på ett sätt vill jag så mycket och på ett annat vill jag ingenting för att jag mår så dåligt. Min aktivitetsersättning går ut i januari och kan inte förlängas eftersom jag fyller 30 och det ger mig panik. Vad kommer hända då? Hur kommer mitt liv bli? Kommer jag klara ett "vanligt" liv?
Göra saker fast man inte orkar är bra till en gräns. Andra ska hela tiden påpeka att man måste göra det ena eller det andra, träna, frisk luft, umgås... och det är bra saker och i dom flesta fall är det givande saker MEN är man utmattad och utbränd måste man också låta bli att göra saker man inte orkar. Ganska ofta faktiskt. Man är inte lat och förslappad. Man är utmattad och det spelar ingen roll att motion är bra om man gråter sig igenom den och sen sover tre dagar efteråt för att det suger så mycket energi. Det gäller att hitta balansen mellan att tvinga sig och att ta hand om sig.
Det går upp och ner, står väl still och trampar för mycket tyvärr. Men går igenom en väldigt tuff terapiperiod just nu. Mycket kommer upp.
Kram på dig ❤️
Kan du inte träffa nån via nätet som du kan umgås med? Jag har träffat en del killar via dejtingsidor där vi slutat som vänner och ses då och då på fika eller annat kul.
Sen kan du bygga kontaktnät på det sättet för att sedan gå vidare.
Det är enklare än man tror!
Men tror inte du ska träffa nån som varit sjuk. Utan en frisk person.
Så du kan se hur de lever liksom
Jag hör att du mår piss och livet är jobbig. De är bra att du skriver av dig här. Du gör många framsteg och alla har bra och dåliga tider. Jobbar ni på DPT med dina negativa tankar? Hur kan dem hjälpa dig`? Kan de inte hjälpa dig att fixa ett stött boende att du är inte så ensam. Jag vill inte komma med förslag. Se bara att dina tankar är så mörkt. Kram