Jag är så ofantligt trött. Blivit sittandes vid köksbordet sen lunch. Åt, målade naglarna, fikade med kaffe och kolakakor och sitter kvar än och bara stirrar ut. Det regnar friskt. Mina ögonlock är tunga och mitt sinne mörkt. Har noll energi eller lust att köra till Färgelanda idag. Mår verkligen inte bra varken psykiskt eller fysiskt. Vill bara gråta. Allt är så jobbigt. Önskar jag hade någon att prata med. Jag berättade nyss för mamma hur jag känner mig men fick inte fram det jag ville ha sagt egentligen. Vill inte heller belasta henne. Min ångest är hemsk men kan inte förklara varför eller hur jag känner. Vill mest sova. Det har inget med att jag känner mig tjock att göra. Mår dåligt pga depressionen. Är apatisk och matt. Inget känns kul. Jag känner bara att jag inte orkar med mitt liv längre.
Cilla

Du skriver att du inte har någon att prata med, menar du en psykolog eller bara en vän? Ibland behöver man bara någon som lyssnar. Nu vet jag inte om du tillhör någon psykiatrisk enhet men här i Stockholm/Danderyd har via NOA teamet dit man kan ringa dygnet runt. Jag har faktiskt ringt mitt i natten när jag hade panikattacker. Bara att det fanns någon där som inte var en vän eller mamma var jätteskönt.

Svar: Menar både och. Har ingen vän eller psykolog. Kan inte prata med mamma för blir bara tokigt. Aldrig hört om NOA teamet. Tror inte det finns här. Tillhör ingen avdelning nu för står på kö till dbt i Vänersborg. Tills drss är jag helt ensam. Tack för ditt tips ❤
Ida

Anonym

Åk in akut och bli inlagd. Ta väl hand on dig.

Svar: Nej jag kan inte åka in varje gång jag känner så här. Hjälper inte. Tack!
Ida

Jenny

Kämpa på! Var det snart du ska på dbt? Försök stå ut och tänk på att du snart ska få hjälp. Kramar

Svar: Tack! Jag tar en dag i taget.Dbt blir först i höst... Står på kö. Kramar
Ida

Anonym

Åka in varje gång? Du har väl aldrig åkt in till psyk?

Känner samma som du.. är så jävla sliten.
Vaknar mitt i natten med panik. Vet inte varför. Står i kö till psykolog men det tar ju år.

lilliskutt

När man mår dåligt känns det ofta som att man inte orkar mer, att man inte klarar att kämpa längre än vad man redan gjort. Men det är inte sant, det går att ta sig igenom även dom djupaste depressionerna.Det finns ett liv där allt inte tar emot lika mycket. Kanske behöver man mer hjälp en period eller så räcker det med att ändra någon liten del i livet för att få åtminstone något andrum. Finns det någon liten sak du kan ändra på på egen hand? Till exempel att du går ut i naturen en gång per dag, eller fotograferar, läser, ser en serie eller vad som helst egentligen som du gör till en vardagsvana så du har något att hänga upp dagen på? Eller är det något i livet du vill plocka bort? Något som du gör och känner att du måste men som kanske inte är ett måste egentligen? Om du vill prata eller maila med någon som själv mått/mår dåligt så finns jag här. Det är bara att ta kontakt. Men skriv först här eller i min blogg innan för jag läser aldrig min mail på den här adressen nämligen.

Kattis

Låter tungt, hoppas det känns lite lättare idag och hoppas du hittar någon du kan prata med!<3

Anonym

När allt känns nattsvart kan det underlätta och kännas bättre om man hjälper andra, gör något för någon annan. Nu menar jag inte att lyssna och ge råd till andra som mår dåligt utan hjälp människor med praktiska saker. Någon på skolan som vill ha städhjälp? Kan du hjälpa någon lärare att sortera ur gamla pärmar? Någon äldre granne eller bekant som kan behöva hjälp med något hemma?

Anonym

Vadå inte åka in varje gång du känner såhär? Du verkar undvika vården och hjälpen till ett bättre liv så långt det går, till vilken nytta?? Vad är du rädd för? Om du inte bryter din isolering och tar all hjälp du kan få, har ytterligare flera år gått och så är du den kvinnan som sticker ut i statistiken med kvinnor som haft anorexi x-antal år. Det är du iofs redan. Du skjuter problemen framför dig! Skulle vilja ruska om dig! Du förtjänar bättre, vad väntar du på???

Anonym

Åka in varje gång? Du är ju inte alls den som åker in för minsta lilla.
Åk in och få hjälp.

Svar: Nej jag är inte den... Känns lite bättre nu.
Ida

Cilla

Jag började precis nu i DBT. Det är ju en lång väntetid men har stora förhoppningar. Ska verkligen gå all in men det är mkt jobb. Oftast går man hos en enskild terapeut några gånger sen när man kommer in i gruppen så är det 1 ggr i veckan samt 1 ggr i V hos den enskilda. En runda som dom kallar det tar ca 10 månader och man brukar /kan gå två varv. Idag var det min andra gång i grupp.
Jag förstår att man behöver någon annan att prata med en sin mamma. Tycker det ändå är bra att du har bloggen även om man kanske inte skriver ut sina mer destruktiva tankar ..
om du vill så mejla mig istället. Har en del mejlkontakt med andra som man träffar genom bloggen. Lite som brevkompis man hade förr. Kram

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress