Varje gång jag tvivlar. Varje gång äs skriker på mig. Då äter jag lite extra. Äter för att jag vill leva. Inte bara överleva. Överlever gör jag redan men det räcker inte. Vill inte ligga på gränsen. Vill inte vara halvsjuk. Vill inte ses som sjuk. Jag vill bli den jag är ämnad för att vara. Färgstark, modig, öppen, galen, tuff, stark. En som är trygg i sig själv och inte tar nån skit! En som tar plats. Som vågar gå sin egen väg. En som struntar i normer och ideal. Thats me! Hon ska blomma ut nu! För varje extra tugga jag tar tänker jag på allt jag vill uppnå i livet. Barn, kärlek, skratt, vänner, äventyr, resor, härliga stunder utan ångest, jobb, hus. Jag tänker på att jag vill orka vara en bra moster åt Otto. Vill orka ta hand om honom, busa och va en trygg vuxen att vända sig till. Jag är verkligen inte min sjukdom. Men så länge en har en undervikt så är det det enda folk ser. Tyvärr. Världen är ytlig. Vill mest säga att jag verkligen kämpar på nu. Vill bort från skiten. I eftermiddag ska jag till min psykolog i Falköping. Hoppas på ett bra samtal. Puss på er alla 😘
Jenny

Du är så stark! Kan önska att jag var underviktig pga att jag fick så mycket mer hjälp när jag hade anorexi och inte uns som nu.. hoppas samtalet blir givande😊 Kram

Svar: Önska att du va underviktig? Det är verkligen inget att va avundsjuk på. Det skadar kroppen jättemycket! Man orkar inte det man vill. Finns hjälp att få även om du inte är underviktig. Kämpa för det 😚
Ida

CykelStyre

Hoppas det blir ett bra samtal. Du tänker helt rätt. Och jag som lärt känna dig (till viss del) genom åren vet att du är så oerhört mycket mer än ÄS! :-)

Svar: Tack fina Pär 😃
Ida

A

Jag har tänkt mycket på undervikt och så. Och varför jag efter anorexin är så inihelvete trött och ser så sliten ut.
Fram tills jag blev sjuk så var jag underviktig enligt BMI hela mitt liv. Men det var liksom inget konstigt för jag följde min kurva! Sen fick jag för mig att undervikt var allt jag kunde vara...det var liksom jag. Och så blev jag riktigt sjuk i anorexi.

Men nu står jag här och vet varken ut eller in. Det som var så enkelt förr och inte gjorde mig stor alls är nu extremt komplicerat. Hur äter man? Hur hittar man tillbaka till sitt jag?
Jag har aldrig varit stor i maten. Jag har ätit allt..men kanske inte med sådan aptit som vissa. Är inte en matglad person helt enkelt.. men är det ok? Eller är jag sjuk då?
Vad vill kroppen ha?
Hur kunde det funka så himla bra när jag var liten trots undervikt och trots att jag inte åt tre potatisar och 8 köttbullar.
Kan tilläggas att jag var i övre tonåren när jag blev sjuk. Så var i princip färdigväxt.

Det är så svårt! Vill bara kunna äta vad jag vill..utan en mall.

Jenny

Det är snarare ätstörningen som önskar för att förtydliga. Inbillar mig att allt var så mycket enklare då, vet självklart att det sliter på kroppen har endel bestående problem. Kram

Svar: Ja ätstörningen som talar och försöker lura dig. Gå INTE på det! Kan meddela att det är svårt att få bra hjälp även om man har en undervikt. Inget blir bättre av att inte ge sin kropp näring! Kram
Ida

Kattis

Helt underbart att läsa, fortsätt i denna stil så kommer du uppnå varenda en av drömmarna och målen du räknar upp!☺ Håller tummarna för att de var ett bra samtal i eftermiddags!

Svar: Tack snälla du! Det är sjukt jobbigt men kämpar verkligen! 💛 Kram
Ida

Evahle - en blogg om psykisk hälsa

Så bra inlägg! Du är så stark och har helt rätt tänk <3

Svar: Åh tack!! Försöker verkligen! <3
Ida

corneliaeriksson.blogg.se

Du är bra!! <3333

Svar: Tack snälla 😃
Ida

Bella

Fina du, helt rätt inställning! Måste också flika in för en kommentar ovan, nämligen det där med uns. Inom vården finns s.k prioriteringsriktlinjer, och personer med uns blir tyvärr ofta bortprioriterade eftersom anorexi innebär ett allvarligare fysiskt tillstånd. Det låter sjukt men så är det faktiskt. Jag känner en person som lider av uns, och hon erbjuds inte den specialiserade vård som hon behöver. Tyvärr.

Svar: Tack! Ja jag vet att det kan vara så. Har själv varit normalviktig och överviktig men ändå sjuk så vet hur det är.. Såå fel! Men gäller att inte ge upp. Finns ställen som tar emot de med uns också även om det är svårare. Så hemskt att man ska behöva svälta sig för att få hjälp :(
Ida

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress