Men du är tuffare och din kloka del starkare än den okloka! Tror på dig vännen<3
Och precis som jag skrev på instagram så är bilden ovan så fin! Lupiner anses ju av vissa som ett ogräs men jag tycker dom är vackra och väcker barndomsminnen till liv:).
Fina du! Ja, 18 år är ju tyvärr en lång period att vara sjuk. Får du någon specifik vård utifrån det faktumet? Ju längre man är sjuk, ju mer ingrott blir ju beteendet i hjärnan. Det är därför man kan bli kroniskt sjuk i en ätstörning. Jag tänker mig specialistvård, Eira på Scä, Capio besitter säkert kunskap även dom?
Jag försöker bara komma med idéer för att hjälpa dig, för att bli frisk är ett helt hästjobb i sig! Massor med kramar.
Fina fina du! Jag skickar massvis av styrkekramar <3 Kram
Kämpa på ! Du kan jobbar bättre i din terapi om du har inte såååååå kämpig med maten. Du kan koncentrera mer på dem djupa problem.
Har du någonsin funderat på att du kanske inte blir frisk? Att meningen är att du lever med anorexin ett nöjaktigt liv. Det kan vara menat så. Alla blir inte friska men kan ändå leva ett relativt gott liv. Håller med att vuxna får dåligt med vård. Unga och nyinsjukna går först i kön. Vuxna ses som hopplösa.
Jag förstår dig precis för det är precis samma tankar som jag har och har haft, men du är så himla duktig som kämpar och fortsätt så!!! Massor massor av styrke kramar och du är så sjukt duktig och så fin som du är <3
Att bli medveten om vilka tankar som är ätstörningen och göra tvärtemot vad den säger är en ganska bra tumregel. Du är stark ❤ Kram
Det är så tufft att tänka långsiktigt och framförallt att agera långsiktigt, eller vad man ska säga. Är svårt att stå emot ångest som kommer <3
Tycker det är starkt av dig att skriva om det!
Kramar
Det känns fel att göra rätt och rätt att göra fel till en viss punkt i tillfrisknandet, jag tycker att det där faktiskt ändrades när jag kommit till en viss punkt. När jag kände mig så klar som det bara gick mer anorexin och när jag precis som du skriver insåg att ett fortsatt sjukt liv bara leder till döden eller ett väldigt begränsat liv. Nu känner jag att jag gör rätt när jag går emot anorexin/ätstörningen och fel när jag följer den. Därför följer jag den så lite det bara går och gör tvärtemot vad den dumma inre rösten säger och då har jag märkt att den där rösten mer och mer ger upp, det blir liksom inte lika intressant att tjata på någon som inte lyssnar. Kämpa på och fortsätt göra det som känns fel för med tiden kommer det att kännas rätt. Kram