Håller med dig, så sjukt irriterande! Varför måste det alltid finnas en orsak och anledning till det? Förstår mig inte på vissa folk. Ta hand om dig ❤️ Kramar

Har du provat ect? Jag har varit deprimerad i 25 år och testat i princip varenda medicin och behandlingsform som finns och ingenting har hjälpt. Fick för ett år sedan ett antal ect behandlingar och det hjälpte mig att ta mig ur det värsta av depressionen och livet kändes inte alls så tungt längre. Har inte kunnat börja jobba igen och har fortfarande svårigheter i vardagen att ta mig igenom men kan göra mer saker om dagarna och jag spenderar inte hela min vakna tid i sängen för att jag inte kan ta mig upp. Kan tillägga att jag lidit av ätstörning i 16 år och ectn gjorde det mycket lättare att hantera den och att arbeta för att bli frisk. Säger inte att ect är för alla men ville bara ge dig min bild av det hela och kanske ge dig något att tänka på. Det är verkligen inte en så dramatisk behandling som det kan verka hehe:) Ta hand om dig Ida.

Led också av psykisk ohälsa länge, det går att tillfriskna. För mig blev jag tvingad till det, annars skulle livet slockna definitivt. Var också väldigt trött konstant. Alla är ju enskilda individer & handskas med saker olika. Hoppas du finner vad som fungerar för dig.

Har någon här på din blogg skrivit "skaffa din en jävla hobby"? Trist isåfall. Dina anhöriga vill dig väl och efter alla dessa år känner de sig kanske vilsekomna i vad som sker just nu, förstår du vad jag menar? Att du fått många chanser, tagit hjälp, äter som vanligt och kanske inte pratar utåt hur du mår- då kan du inte förvänta dig att omgivningen ska förstå hur du mår. Det är jättebra att du äter och aktiverar dig (långsamt?) och tar den tiden du behöver, men ett steg kanske borde vara att berätta hur du känner inför nära och kära liksom du skriver här.

Ingen som själv varit drabbad av psykisk ohälsa kan på riktigt förstå hur det känns och är nog inget man kan begära heller...men samtidigt skulle jag önska att vi i bland lite mer tillämpade ordspråket "tala är silver och tiga är guld" för det kan liksom bli så fel även om det personen i fråga sa egentligen inte alls var menat som kritik. Personligen tycker jag det många gånger är bästa hjälpen att människor i min omgivning bara vågar finnas där, att vi kan prata om andra saker än mitt mående för även om det kanske inte känns bra just där och då så märker jag ofta efteråt att det varit bra att fokusera på något annat. Förlåt för rörig kommentar som mest bara handlade om mig och mitt...
Angående hobby så tycker jag att du verkar ha en hel del intressen men att det just är orken som gör att du inte orkar göra allt det som du faktiskt vill? Var rädd om dig ida och kom ihåg att det är ditt liv och din resa och att du är bra precis som du är! Kramar<3

Det sjukaste när man är över 25 och skriker om hjälp är att man inte får den.
Man får kriga som fan för att någon ens ska bry sig..
Fruktansvärt är det:(

Jag saknar de dagarna då jag orkade ta en fight över sånna kommentarer. Energin att förklara och bråka finns inte längre. Bara andas och gå vidare.

Ta hand om dig <3
Måste erkänna att när jag var yngre kunde jag inte förstå hur någon kunde gå in i väggen. eller hur förlamande depressionen kunde vara. Innan jag själv drabbades var min okunskap så stor att jag inte hade förståelse för vad vissa går igenom.

ja det råder mycket okunskap. Jag själv fick en förlossningsdepression och som tur är har vården stor beredskap för det. Så jag fick hjälp snabbt.

Jag har läst din blogg i många år och för mig tycker jag det är självklart att du har en svår depression utifrån hur du skriver och förklarar hur du känner och vad du klarar av att göra och inte göra. Men det kan ju bara du och en läkare avgöra. Vill bara inte att du ska tro att du inte mår tillräckligt dåligt för att kunna få en annan behandling än vad du fått tidigare. Du behöver inte vara självmordsbenägen för att kunna få ect. Sen handlar ju mycket om hur många som står i kö för ect och vilka prioriteringar som görs, precis som med alla andra behandlingar som du säkert känner till alltför väl vid det här laget. Det låter som att jag propsar på dig ect och det är inte alls min mening. Vill bara som sagt att du ska få veta lite om det och kanske fundera kring det eller att det kan ge dig lite hopp om att det kan bli lättare om inget annat fungerar. Jag kan säga att jag tror att jag blev tillfrågad om ect i ett år innan jag bestämde mig för att göra det så fundera kan man alltid, vill bara att du ska få må bra och kunna leva livet som du önskar. Är det något du undrar eller något jag kan hjälpa dig med så bara skicka iväg ett mejl. Om bara så för att skriva av dig:) Tack för dina lyckönskningar:)

Tyvärr kan man inte förvänta dig att folk som inte själv varit drabbade ska förstå. Detta för att psykisk ohälsa är en sådan extremt krävande sjukdom - det går knappt att sätta ord på! Jag själv kan med ord beskriva vad som orsakat mitt mående, eftersom det är så solklara saker så som misshandel och felaktig tvångsvård, men det måste inte alltid vara så. Och det är okej! Man måste inte alltid kunna sätta ord på anledningen, för det är så många faktorer som bidrar. Många bäckar små, som man säger.

Äter du SSRI-preparat? Jag själv lider av svår depression, svår ångest och PTSD. SSRI blev för mig steget från att dagarna i ända ligga stilla på soffan till att faktiskt orka ta mig ut. SSRI gör en inte frisk, men det kan vara en bra start och vid en väldigt svår depression sägs det även vara ett måste. Jag går på en väldigt hög dosering och fick därför även trappa in med bensodiazepiner för att minska suicidrisken, men majoriteten ordineras en lägre. Kan i alla fall starkt tipsa om SSRI!

En sak som hjälpte mig ur min ätstörning var just att skaffa ett intresse, faktiskt. Jag tycker inte att du ska ta åt dig av alla elaka kommentarer, men fundera för din egen skull - vad skulle kunna hjälpa mig? Du skriver ofta att du "bara äter och vilar" och det är ju mer eller mindre precis så det blir vid en depression. Det är SKITSVÅRT att bryta, men försök! Vad är det värsta som kan hända liksom? Du kan alltid gå tillbaka om det inte fungerar.
Jag tycker att du ska fundera över vad som gör dig glad. Vad tycker du om att göra? Vad skulle du vilja testa på? Ta sedan tag i saken. Anmäl dig till en kurs, ta dig ut på önskad aktivitet, sätt dig med målarblocket eller vad du än kommer att tänka på. Det finns inga regler, det viktiga är att det ska bli bra för dig.
Avslutningsvis en liten fråga, men du bor inte kring mellersta Sverige va? Kommer ihåg att du skrev att du gärna skulle vilja träffa dina läsare, och jag skulle absolut kunna ställa upp på det om det är i närheten. Kram på dig!

Jag förstår dig verkligen, en depression eller annan psykisk sjukdom går inte alltid att förklaras av yttre omständigheter, det är processer som sker i kroppen, i hjärnan. En del saker kan man påverka själv för att bryta lite men en del saker behöver man hjälp med, en del saker tar tid att läka. När jag mådde dåligt och inte klarade av att gå i skolan sa mina föräldrar att det inte var något fel med mig för jag hade varken feber eller kräktes. Efter ett par veckor hemma tvingade dom mig läkaren för att visa att det inte var något fel på mig, men läkaren sjukskrev mig direkt och förbjöd mig från att gå till skolan eftersom jag hade en djup depression, hon bad att få prata med mina föräldrar och förklara. Det finns mycket okunskap men vi är också många som förstår och jag hoppas att våra bloggar och andra och andra som pratar om psykisk ohälsa kan få dom som inte har erfarenhet eller kunskap att få mer förståelse. Stor kram till dig

Jag håller med dig, man blir så jävla trött på "ryck upp dig".
Tror ni för helvete jag inte hade gjort det om det var så himla enkelt.
Okunskap på hög nivå.

Den som skrev "ryck upp dig" vet antagligen ingenting om psykisk ohälsa. Däremot tycker jag att kommentaren/förslaget från Bella var fin. Att du har människor som vill hitta på något med dig, som kommenterar här inne och bryr sig! Min mamma fick etc ett antal ggr och det bet inte tyvärr. Olika för alla? Frågan du måste ställa dig är om du verkligen vill och är beredd/orkar ta fighten att bli frisk samt få det liv du drömmer om. Du måste gå in i det till hundra procent annars hamnar du på botten igen, är du motiverad? Har också depression, varit med om svåra händelser, problem med både äs och alkohol, arbetslös och ptsd- MEN jag har givit mig fan på att det får inte ta ytterligare ett,två,tre år av mitt liv. Är 28 år och trots att det är ett helvete måste JAG för min skull göra det jag behöver och ta hjälp om jag vill må bra och leva det liv jag vill. Att ligga i sängen och äta socker (ensidig kost är aldrig bra) har jag fått nog av! Frågan är, när når du din absoluta botten?

Jag känner igen mig i det. Så fort jag mår sämre än dagen innan kommer direkt frågorna om jag har ökat eller bytt medicin. Eller när jag är trött får jag direkt frågan om jag har ätit medicin. I början när jag sökte hjälp försökte mina föräldrar hela tiden säga att det var något fysiskt, tex vitaminbrister. Sen när det inte var det så blev det något annat fysiskt. Vilket gör ont då de inte vill "veta av" att jag faktiskt är psykiskt sjuk. Nu är det bättre men fortfarande mycket fokus på fysiskt eller tex medicin så fort jag mår sämre... kram❤️

Människor kan ibland vara lite... korkade.
Min mamma så en gång: "Jag fattar inte varför du inte blir frisk från din anorexi. Det är ju inte OMÖJLIGT! Kronprinsessan Victoria blev ju frisk!"
Asså... vad svarar man på det??

Psykisk ohälsa är ett stort samlingsbegrepp - alla upplever det olika. Med min första kommentar i tidigare bloggpost om viktuppgång så var det menat att låta skämtsamt och roligt men det är svårt att uppfatta allt som det var tänkt i text/skrift (man hör ju inte tonfall, kan inte se kroppsspråk o hela registret).
Svårt att bara rycka upp sig, jag vet - var inte så jag menade personligen. Vet inte om du refererade till min kommentar eller någon annans där(?)
Livet kräver mycket utav en. Lärde mig att tänka positivt, fylla min vardag med olika saker och så får man knappt tid att tänka. Bestämde mig för att fortsätta leva och kämpa. Allt kan inte kastas bort... Inget annat utan förändra ovanor och tankesätt. Hjärnan är stark, snabblärd, anpassningsbar och kan läka sig själv till stor del. Så blev jag frisk från det.

Åh jag förstår, ja bäst är ju helt klart att stå helt utan SSRI! Tycker det låter som en god idé att testa utan när du får stöd i situationen. Jag själv står på 150 mg SSRI, plus melatonin, theralen samt sobril vid behov och jag vill inte ens tänka på hur det kommer bli att trappa ut allt.. usch det kommer inte bli roligt.

Men då har du intressen, det är en grym start! Förstår att du ser svårigheterna i det kring det ekonomiska (jag själv har typ 5000 kr/månad att röra mig på så vet precis hur knapert det är) men försök att se möjligheterna istället. För tro mig, dom finns! Jag ska försöka hjälpa dig så gott det går här men tveka inte på att fråga om du undrar något ytterligare.
På blocket kan du hitta väldigt billiga systemkameror och objektiv. Den kamera jag har går på dryga 1000 kr begagnad och då är objektiv inkluderat. Väldigt billigt för en systemkamera! Nu är den (Canon EOS 1000D) förvisso en gammal modell, men den funkar absolut. Tycker inte att det är något större fel på mina bilder!
Ett medföljande intresse till foto är ofta redigering. Det finns relativt bra program gratis, såväl online som nedladdningsbara, adobe har även ett gratis photoshop på android/Iphone. Besitter man lite datakunskaper så kan man även dra ner en testversion utav önskat adobeprogram och cracka amtlib.dll, inte helt lagligt men helt gratis haha.

Cyklar är dyrt, men ett hett tips är att kika hos polisen. Åtminstone i min kommun så har dom någon form av enhet där dom säljer ut cyklar, och dom brukar vara väldigt billiga. Tror det är cyklar som aldrig återfått sin ägare.

Jag själv bor i Gävle (strax norr om Stockholm), så det är ju tyvärr en bit :(