När jag var på bedömningssamtal på Högsbo hade jag börjat äta och gå upp i vikt med stöd från psykiatrin, och var jätteorolig för att Högsbo inte skulle ta emot mig för det. Men jag sa rakt ut hur jag kände och hon som jag pratade med var väldigt förstående och kunde säga på en gång att jag inte behövde oroa mig. Kanske kan du också berätta om dina tankar kring det? Kram!

Det låter som att din kropp skriker efter näring och när den väl får det så vill den bara ha mer och mer och du kan inte hejda den. Har du hållt tillbaka tillräckligt länge? Så känner jag, jag håller tillbaka och är livrädd för att börja "svulla" varje dag. Därför blir det att jag äter "det jag får" och inget mer. Det är dumt det också då kroppen säger att den vill ha mer. Törs inte lika på kroppens signaler utan kör efter huvets. Kraam

Vi kan alla göra snedsteg ibland, men om din kropp behövde näring ska du inte skämmas. Se bara till att det du gör känns bra så kommer det att lösa sig <3

Förstår precis hur du känner med överätning... det är fruktansvärt men tvivla inte på att du inte ska ha rätt till hjälp, som du skriver så handlar inte ätstörningar om vikten kram

SKÄMS INTE!!!
Alltså jag tror de flesta med anorexi i perioder hetsätet, ibland regelbundet med men det är som du säger man skäms så så man vill inte berätta det för någon. Jag kan säga att jag hetsätit i perioder och det är ju just för att kroppen SKRIKER efter näring. Det ligger i vår biologi och det är en överlevnadsstrategi.
Jag tror många säger att dom inte hetsäter fast dom gör det. Så har det vart för mig iallafall. Det har känts så fel att vara den där som inte "lyckas" till 100 procent så man förnekar det för andra och ibland för sig själv med tror jag. Jag vet när jag suttit på läkarsamtal, gravt underviktig och dom frågat om jag hetsätit och jag kunnat smällt i mig hur mycket som helst dagen innan. Men säger ändå nää det gör inte jag.

Men skäms inte! Du är inte ensam med det här och det är kroppens biologi som går emot vad du själv vill.
Det ligger inbyggt i oss att om vi e i svält under en längre period och sedan får mat så vet inte hjärnan och kroppen när den ska få det nästa gång, så den tar allt den får tag på.

De flesta tänker att man inte är tillräckligt sjuk för behandlingen, alla andra är sjuka och behöver mer hjälp, jag platsar inte in.
Men du behöver hjälpen lika mycket som dom andra.
Du har börjat en tuff resa på hemmaplan. Men du behöver mer hjälp. Det betyder inte att du inte är i behov av den hjälpen lika mycket som dom andra utan faktiskt att du kanske är i behovet mer än de andra eftersom du fått kämpa med det själv. Krigat själv, det är svårare och tar mer av ens energi och ork än när någon bara bestämmer hur det ska vara.

Så tänk inte så. Du behöver hjälpen och om du får en plats SNÄLLA ta hjälpen!
Kram

Du ska inte vänta med ändra dit beteende pga du ska börja en terapi nånstans. Du är inte mer sjuk om du svälta. Att du se anorektisk ut. De är en ont cirkel. De är bara du som kan bryta den. Du skrev att du var redan tre gånger på Mhe. Vad önskar du dig av dem respektive Göran? Hur kan hjälpen se ut? Du har väll fått diagnoser. Och om du går inte hjälp i ditt landstiget finns vårdgaranti för öppenvård. Idag är den första dag på resten av ditt liv!

Är du aldrig rädd att du ska få ångra att du är så öppen med din sjukdom?
Om du någon gång i livet kommer ha ett jobb och dina arbetsgivare läser?

Att du har just dessa överätningar och tankar innebär väl egentligen att just dom i sig gör att du behöver hjälp kan jag tycka. Det är ju också ätstörda beteenden. Man behöver inte ha enbart svält som ätstörning eller ha ren anorexi med självsvält endast. Det finns så många varianter av ätstörningar. Viktigt att du tar upp alla delar när du är på bedömningen så dom får en helhetsbild. Det läget du är i nu är också smärtsamt och ett lidande och du behöver hjälp. Kram

Jag vet verkligen att man inte ska kommentera om man inte har något snällt att säga, men jag blir så himlaaaa provocerad. Inte så mycket för min egen skull för jag vet att det är din sjuka sida som skriver detta inlägg i nån slags ångest. Men tänk de människor som läser som har någon form av ätstörning och är större än dig (för du VET innerst inne att du fortfarande är väldigt smal), de kanske sitter där och tvivlar själva om de ska våga söka hjälp för sin problematik för första gången men tänker "kanske jag inte är tillräckligt sjuk?" och får läsa att du skriver att du är för stor för vård. Alltså, jag vet att alla har ansvar själva för vilka bloggar man läser och det håller jag med om, men jag tror inte det är bra för din skull heller att låta de där sjuka tankarna ens få så mycket plats att de får dessa rader. Din nyckel till att må bättre verkar vara att sluta jämföra dig, det är nog steg ett för dig. Inte gå upp i vikt/sluta överäta/ börja äta antidepp eller vad fan det nu finns för metoder. Kram! och lycka till.

Fast Isa, detta är Idas blogg. Ingen pepp eller stöd till andra sjuka, varken tyngre eller lättare. Dom ska också sluta jämföra sej. Men du har rätt i det att sluta jämföra.Det är nog steg ett för de flesta.
/Lisa

Håller med isa. Man får vara försiktig med vad man skriver.
Att skriva av sig har man rätt till.

Men det skrivna ordet påverkar! Det måste man också vara medveten om.
Idag säger ju alla att man skall vara så öppen med sina känslor. Bra och dåliga.
Men jag tror i många fall att det kan vara destruktivt. För det man känner och säger påverkar andra.

Sen är överätning egentligen inget unikt för en ätstörning.
Kroppen funkar så för den vill ta igen.

Vanliga människor som varit sjuka kan säkert känna igen sig i detta.
Eller om man gått hungrig en längre tid.

Men ärligt! Kan inte låta bli att försvara Ida igen! Påverkas man av att läsa om andra ätstörda så är det ju rätt enkelt att bara låta bli! Jag känner mej också fet ibland och jag vet andra är både större och mindre. Jag bloggar inte men hade jag gjort så är väl poängen att man kan vara ärlig.. skulle aldrig vilja ha en blogg med ansvars-filter. Det får läsaren ha tycker jag. Ok lite på hugget men blir trött på kritiken mot dej Ida när du kämpar så! Kram L

Herregud så folk går på dig! Här skriver du om en jobbig händelse där du beskriver hur dina känslor och upplevelser, din ångest. Det första folk gör är att hacka på dig om att du är en dålig förebild?
Blir svimfärdig. Det här är DIN blogg. DITT fria utrymme att skriva precis vad du vill, som jag gör på min blogg. Det händer att jag också hetsäter. Skäms jag? Inte lika mycket längre. Det är sjukdomen. Ångrar jag mig? Ja. Blir det mycket mat? Ja.

Men att kommentera som vissa har gjort här? Skärp er för tusan! Peka inte finger eller låt bli att läsa en blogg om innehållet är negativt. Vissa av oss vill ventilera, andra vill skriva om mode.

Kram till dig.

/mittandrum (nouw)

alltså stopp och fucking belägg, nu måste jag säga en sak till Ida (hehe vet att jag sa att jag skulle sluta ;)) men jag måste försvara mig. Ser vad de under mig kommenterat och 1. jag skrev aldrig att du var en dålig förebild?! 2. Jag menar absoluuuut inte att du har ansvar för dina läsare eller deras mående. Jag skriver själv rätt provocerande saker tror jag och skulle bli tokig (!) om någon sa att man inte får vara öppen med att man röker eller att man skolkade eller vad fan som helst för att man ska vara "gott exempel".
Det jag menade var bara att jag anser det vara onödigt att skriva ord och meningar som man VET är sjukdomen som talar, för att inte spä på fördomar som redan finns. Eller för att risken är rätt stor att man skriver sådana saker bara för att folk ska bekräfta motsatsen. Det här var inte riktat till dig Ida utan till de som kommenterat under mig, men fattar inte hur man gör för att besvara dem ;)

Usch vad jobbigt. Tänk inte att du ska skämmas eller ifrågasätt inte dig själv varför. Tror alla gör så ibland, iallafall jag och mina vänner, och sen kan man tycka att det var onödigt. Men man känner ju sig hungrig och sugen, och då behöver man äta!!!!! Ibland får man även lyxa till det. Man dör inte att att unna själen något extra gott, snarare tvärtom. Jag vet dock att det är lättare sagt än gjort, men försök att tänka så!!! Kram på dig!