Godmöööra som vi säger här i Lidköping! Sååå ful dialekt haha :-D Har hittills bara käkat frukost, bäddat rent i sängen och diskat. Sitter nu och lyssnar på musik. Vad vore livet utan musik? Såå fattigt!! Kan inte tänka mig ett liv utan musik. Det och naturen är det som får mig att hålla mig över ytan just nu. Musik kan trösta, peppa och ge energi. Musik är magi! Håller ni med?
Känslor väcks mer och mer för varje dag hos mig. Jag känner att jag tar lite avstånd till min mamma och syrra. Inget de märker kanske men jag känner att de inte förstår det jag går igenom just nu. Förstå kan de såklart inte göra men de kan försöka ta in det iaf. Jag kan inte berätta hur jag mår innerst inne för dem för de blir bara oroliga då och det vill jag inte ge dem. Känner att de ändå inte förstår och det blir en massa missförstånd så lika bra att låta bli. Får prata med de som verkligen vill LYSSNA istället. Som min kiropraktor tex. Han är grym på så många sätt. Som en slags terapeut för mig. Vi har ju setts regelbundet under lång tid och man hinner snacka om mycket när jag ligger där på britsen och skriker av smärta. Har både skrattat, gråtit, skrikit och öppnat upp mig mycket för honom. Han lyssnar och stöttar. Försöker hitta bra lösningar.
Jag kan känna mig utanför i min familj. Lite som att jag inte passar in där. Jag är liksom "för mycket". Jag känner för mycket, skrattar för högt, är för opryd, kan vara ganska grov i mun, är öppen och kan prata om allt från sex till barnuppfostran till politik, är inte en sån som följer normer, vågar sticka ut. Allt detta är precis TVÄRTOM mot vad min familj är. De är ordentliga, normativa, håller en fasad. Jag har försökt/försöker passa in där men det har bara gjort att jag mått sämre. Jag vill få vara den jag är utan att höra "måste du va så känslig", "prata inte så högt" eller "men Ida!!!". Jag är inte som de är. Vill inte försöka passa in i en form jag inte är stöpt i. Jag vill utvecklas och blomma ut till den jag är. Bara för att alla i min familj är tulpaner så behöver inte jag vara det. Jag kanske är en maskros och då ska jag få vara det. Nån som känner igen sig?
Anonym

Jag känner igen mig. Är också icke pryd men står för det. Familjen säger också men du, så kan du inte säga osv men då bara kontrar jag med att det är sån jag är. Och de accepterar det även om man får påminna dem. Men vi brukar oftast skratta åt det tillsammans. Det viktiga är att ha en dialog och vara öppna. Resonerade också som dig förut om att hålla inne och på så sätt slippa oroa andra. Men det visade sig att det var tvärtom. När jag gjorde så blev de oroliga för folk ser mer än man tror. Men att prata gjorde de mer lugna för då vet de läget. Kanske känner du dig utanför för att din syster har familj hus jobb osv men inte du?

Svar: Jag berättar oftast hur jag mår men känner att det inte ger nåt då de ändå inte kan göra nåt åt saken. Min känsla av utanförskap har inget att göra med att syrran fått barn, har jobb o kille mm. Har känt så här länge... Men känner såklart att jag också skulle vilja ha allt det där. Kram
Ida

Mia

Hur är det med ryggen förresten?

Svar: Sådär. Går till kiropraktorn regelbundet o ska ev börja medicineras för min smärta nu...
Ida

Asta

Av egen erfarenhet måste jag nog säga att det blir ännu värre av att inte prata om hur man känner det. Folk blir ännu mer oroliga. Det gäller att hitta en balans.

Svar: Har berättat så många gånger hur jag mår men det ger inget. Finns inte nåt de kan göra. Det jag önskar de gjorde sker inte så ser inte nån större mening med att berätta om mitt innersta alls gånger. Men de vet ju att jag inte mår så bra. Speciellt msmma.
Ida

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress