Jag tror att jag kan bli frisk från mina matrelaterade problem. Skriver inte anorexia för känner inte att jag har den diagnosen. Jag har inte ett sunt förhållande till mat. Jag vet inte om man kan bli frisk efter 18 år? Det har liksom blivit en stor del av mig. Sjukdomen. Det har blivit en livsstil, omedvetet. Jag har HELT tappat bort Ida i allt det här. Men innerst inne känner jag vem jag är. Jag VET att jag kan gå emot precis ALLT som de sjuka tankarna säger. Frågan är om jag vågar? Vågar jag bli frisk på riktigt? Släppa ALLT som varit min trygghet och identitet. Jag är rädd att inte klara av livet. Rädd för alla krav och stress och press. Rädd att misslyckas. Känner ändå att det är ett större misslyckande att STANNA KVAR i sjukdomen. Jag är skiträdd men gör detta ändå nu. Att bli fri på riktigt är extremt tufft. Många når en frisk vikt men är ändå inte fria. Många påstår sig vara friska men har fortfarande kvar en del av ätstörningen som en slags snuttefilt. Vissa byter ut sina problem till andra problem. Byter destruktivt beteende. Det är inte att vara helt frisk. Jag vill inte tänka på mat. Vill inte att mat ska vara kopplat till belöning, bestraffning, skam, ångest mm. Mat ska vara mat. Ibland nåt man bara tar i farten för att magen kurrar. Ibland nåt man äter för mycket av för att det va så jävla gott. Mat ska inte ingå i kategorier som nyttigt eller onyttigt. Mat ska vara bränsle men även nåt trevligt som man kan avnjuta med andra. Jag vill kunna gå på stan mätt och belåten men ändå slinka in på bageriet och köpa en stor nybakt bulle för att det doftar så gott ända ut på gatan. Vill kunna äta den gående på stan bara för att jag va sugen. Inga tider ska styra. Inga kalorier ska styra. Är samtidigt så rädd att jag kommer göra detta så ofta att det blir osunt till slut. Så blev det sist. Jag åt allt jag ville när jag ville. Det spårade ur totalt. Åt om nätterna, hetsåt. Mamma fick gömma sockret hemma för jag kunde inte motstå. Hur tillåter man sig att äta av allt men samtidigt inte spåra ur? Det går inte ihop för mig.
Anonym

Ingen äter allt alltid. Men du behöver ju helt klart nån att bolla dina ätstörningar med. Har du ingen psykolog?

Svar: Jag har gått i vård fram och tillbaka i 18 år. Medveten om att tankarna är sjuka. Jobbar på att bryta dom själv nu. Ska snart börja i dbt. Får se om det kan hjälpa mig.
Ida

Anonym

Hmm tänker att det handlar om att känna och lyssna på kroppens signaler. Jag tror inte att du känner dig sugen på att äta precis hela tiden om du släpper på begränsningarna..? Det är ju inte så kroppen fungerar generellt, även om det kanske finns ett fåtal som har det som avvikelse (menar rent fysiskt nu alltså). Men kan tänka mig att det är svårt att känna kroppens signaler om man under en lång tid haft ett annorlunda förhållningssätt till att äta. Typ att försöka återupptäcka och lära känna din kropp på nytt? Utan rädsla och värdering försöka känna efter vad kroppen (inte psyket) säger och vill. Kroppen har ju en egen "intelligens" som kan vara en bra ledstjärna om man får kontakt med den. Kram och styrka på din resa :) har också en resa att göra, även om den inte har med mat att göra. Önskar att vi människor kunde inspirera och stötta varandra mer i sådana här resor.. Det är stärkande att läsa om ditt kämpande, det kan få mig att orka. Så vi hjälps åt över bloggosfären liksom. Fint tycker jag :)

Svar: Det är så sant. Behöver lyssna till min kropp och agera efter vad den ger för signaler. Inte va fast i de gamla mönstren med mängder o tider som jag va tvungen att följa då jag va sjukare. Behöver lära känna min kropp. Va glad jag blir att du kan bli stärkt av att läsa om min kamp ❤ Många har problem med olika saker och det vore toppen om vi kunde hjälpa o lyfta varandra 😊
Ida

Bella

Hm, enligt mina erfarenheter så är det näringsbrist i kombination med ett invant beteende och restriktioner. Det är lätt hänt att man brister i något näringsämne vilket leder till att kroppen skickar ut signaler. Även restriktioner gällande livsmedel kan trigga igång det hela. Det räcker egentligen med att man väljer en hälsogranola när man i själva verket ville ha crunchy, många bäckar små och till sist blir suget helt enkelt för stort. Sen kan det givetvis även sitta i att beteendet helt enkelt har fäst sig i tankarna. Men det går att öva bort!


Svar: Jag tror jag skulle behöva äta mer lagad mat. Ordentliga portioner och inte småäta. Skulle nog behöva äta fler mål per dag också. Äta oftare. Men såä svårt.
Ida

PhotoJelly

Det är en svår balansgång när man har en osund relation till mat. Jag tror du klarar det! Fråga efter en kurator eller någon att prata med. Kanske prata men någon form av ätenhet i din kommun? :)

Kram!

Svar: Gått i behandling länge. Vet att tankarna är sjuka. Vet hur jag ska göra. Men svårt att göra det. Men jag kämpar på. Kram
Ida

Pernilla

Jag har aldrig haft ätstörningar, men har definitivt ingen sund relation till mat. Till största del troligtvis för att jag inte gillar mat. Socker däremot, socker is the shit. Det faktum att du "Känner ändå att det är ett större misslyckande att STANNA KVAR i sjukdomen" innebär att du ändå VET vad som är rätt eller fel, och hjärnan är ett fantastiskt verktyg. Det bästa du kan göra är nog att prata med någon. Prata med någon med erfarenhet, prata med en dietist, träna och ät rätt med fokus på välmående och inte utseende. Oftast är det bara det där första steget som är svårast! och kanske viktigast av allt, du är aldrig någonsin ensam!

Svar: Tack snälla för din kommentar! Jag ÄLSKAR både mat och sötsaker! Vill liksom äta ALLT nu när jag inte tillåtit mig det på så länge o då slår det över... Absolut viktigt att prata med nån. Har pratat om detta många gånger i mina behandlingar. En dietist va jag hos men det gav inget direkt. Jag vill o behöver fokusera på välmående ist för utseende men det är svårt.
Ida

Johanna Utterberg

Tror att bara du får lite hjälp kring hanteringen av tankarna kring ditt mat-beteende så kommer du fixa det utan problem :)

Svar: Ja jag hoppas det!
Ida

Anonym

Jag tycker inlägget är belysande för dig därför att du tidigare skrivit att du inte längre har matproblem. Här blir det tydligt vilket problem maten fortfarande är. Självklart kan man äta allt och jag håller med bella. Du är nog så pass underviktig att tankarna bara fokuserar på mat. Så länge du inte äter tillräckligt och når normalvikt så blir det så där. Du vill ju så gärna bli frisk men kanske vågar du inte pga rädsla för att se normalviktig ut? Tänk så här. Som det är nu mår du varken bra eller ser bra ut dvs du ser ut som en liten flicka. Fysiskt kan du inte få barn då kroppens stressad och inte ges tillräckligt med förutsättningar. En kille blir också svårt att få om man ser ut som en flicka istället för en kvinna. Men om du går upp i vikt blir du mer kvinnlig och även möjlighet att bli gravid. Drömmen kan besannas. Du kan bara du vill.

Svar: Har aldrig skrivit att jag inte har matproblem. Det har jag och är medveten och öppen med. Sen handlar det inte om utseendet främst utan om min ork att träffa andra. Depressionen gör sitt liksom.
Tankarna fokuserar absolut inte bara på mat. Så va det när jag vägde 10 kg mindre men inte nu.
Jag är på väg. Tar steg framåt.
Ida

Anonym

Okej men ofta svarar du i kommentarer att maten inte är ett problem då du enligt dig äter tillräckligt och varierat och ibland tom för mycket . Menar då att du i detta inlägg faktiskt visar att så är inte fallet och det är toppen att du är ärlig och kommit till insikt om det. Även fast man ibland kan tro att du inte har matproblem sett till de positiva kommentarer du ger på andra äsbloggar så läser man mellan raderna tycks du ha en del tvång typ inte våga äta av allt, promenader eller tidsbestämd. Kanske kan du skriva ner alla dessa och välja ut en som du jobbar aktivt med att förbättra? Sen håller jag med angående utseendet. Men det positiva med att gå upp i vikt är ju att man får mer ork. Sen att man ser mer hälsosam och bättre ut blir som en positiv bonus. Jag ser varje kilo som en hälsovinst. Samtidigt som kroppen får en chans att reparera alla skador så får hjärnan energi till att tänka klarare. Den minskar ju som bekant vid näringsbrist. Kämpa på. Jag tror dig.

Svar: Nja maten kanske inte är det primära men nog har jag problem med maten. Att äta för mycket kan också vara en ätstörning. Har en del tvång jag jobbar med. Tröttheten beror även på min depression och inte bara pga att jag inte är normalviktig än. Kämpar på. Vikten går uppåt. Tack! Kram
Ida

Anonym

Jag har samma balansproblem och jag antar att det är därför jag fortfarande är frisksjuk/sjukfrisk och inte kan och vågar ta steget fullt ut.
"Men du MÅSTE ju inte äta godis och snabbmat - det räcker ju med att du håller dig till vanlig mat om du är så rädd för att bli tjock", får jag ofta höra. Men hallå...! Om jag förvägrar mig det "goda" bara för att kunna äta bra mat regelbundet, så är jag ju inte fri från min ätstörning! Frisk för mig är att kunna äta utan att behöva tänka och utesluta saker och samtidigt må bra. Eller?

Som det är nu så äter jag godis osv men lite mindre mat som en slags kompromiss. Jag säger inte att den är BRA, men det är liksom det som funkar hyfsat för nuet iom att jag inte vill fastna i kompensationsträning, svält och förbud.

Här finns det säkert utrymme för många missförstånd, men jag vill poängtera att jag strävar efter ett friskt liv med en frisk kropp och en avslappnad relation till mat och det goda.

// jzon

Svar: Asså hög igenkänning! Får oxå den kommentaren! Viktigast att du äter riktig mat, godis o kakor är inget måste. Men jooo för mig är det det. Jag älskar kakor och godis tex och vill kunna äta det utan att kompensera. Äter ofta kakor faktiskt. Det går bra. Även choklad. Kompenserar inte men skulle behöva äta bättre mat. Mer varierat o näringsrikt. Vi får kämpa vidare för att finna vår balans Kram
Ida

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress