14 april 2017

Insikter

Allmänt

Jag kan många gånger känna mig ensam i min sjukdom. Det är en så konstig och obegriplig sjukdom. Den går inte att förklara för andra. Allt låter bara så oligiskt och korkat. Jag inser mer och mer hur lite min sjukdom egentligen handlar om mat och kropp. Det sitter mycket djupare än så. Det som syns är bara toppen av isberget. Under ytan finns mycket obearbetat. Många nedtryckta känslor, minnen och annat. Jag försöker hantera allt detta genom att kontrollera mitt matintag och min kropp. Men det är inte JAG som har kontrollen utan äs. Till en början fungerade min strategi. Det va ett rop på hjälp. Men nu 18 år senare så fungerar inte min strategi längre. INGET blir bättre av att ta ut mina känslor på mat och kropp. På att hata mig själv. På att straffa mig själv. Plåga mig själv. Pinat mig igenom 18 år av mitt liv och det får fan vara slut på det nu. Har det fört mig dit jag velat? Nej! Vill en ha en förändring i sitt liv så kan en inte fortsätta som vanligt och bara hoppas på att ens liv ska bli bättre. Nej, det krävs hårt jobb och nya strategier för att ta sig dit man vill. Ingen kommer göra det åt en. Du är din egen ledare. Din egen författare. Jag behöver ändra på många rutiner, tvång som jag har. Vill jag få ett annat resultat än jag tidigare fått så behöver jag ändra innehållet. Blandar du ägg, socker, mjöl, smör och mjölk så får du en sockerkaka. Vill du ha något annat så kräv andra ingredienser. Jag är så trött på all ångest. Trött på att hata min kropp. Trött på kompensationstänk. Trött på att äs är fokus i mitt liv. Vill jag må bättre behöver jag börja jobba ännu mer aktivt för det. Bryta med precis ALLT som har med äs att göra. Ett extremt stort steg. Tufft. Vad väntar jag på? Vad väntar du på? Livet rusar iväg och det skrämmer skiten ur mig...
Viktoria

Ta hand om dig!

Svar: Tack!!
Ida

Jenny

Många kramar. Jag hoppas så mycket att du kommer få hjälp! ❤️

Svar: Tack för omtanken ❤
Ida

attdrabbas.blogg.se

Det är hemskt när sjukdomen definierar dig som person. Låt den inte ta över dig, ta hand om dig!!

Svar: Den har definierat mig som person i 18 år. Kämpar för att finna mig själv mitt i allt detta. Kram
Ida

Anonym

Hur många gånger har du känner dig så pepprat? Hur gå de med medicinen? Har du höjd de igen? Vilka planer har du efter sommaren? Hur kan du få rätt hjälp ? Kan du inte betala MHE själv?

Cykel Styre

Du formulerar kloka tankar. Men hade det varit enkelt att bryta gamla mönster och tankar så skulle du ju gjort det för länge sedan. Det är inte fullt så enkelt att du bara bestämmer dig. Du väljer ju inte att må dåligt, det är inget aktivt val och på motsvarande sätt är det inte enkelt att bara välja bort.
Därmed inte sagt att du sitter fast. Du behöver bättre verktyg, en annan vård, nya angreppssätt. Det är väldigt trist att inte vården kunnat hjälpa dig tidigare. Vad de än gjort så är det ju helt uppenbart att det inte var effektivt. Något annat måste till. Hoppas verkligen att du får den hjälpen!
Kram

Anonym

Är du inte rädd för att inte kunna få barn? Eller hur mycket en energibrist sliter på kroppen.. för tidig bortgång och sånt?

Svar: Jo absolut! Livrädd!
Ida

Anonym

Jag skrev kommentaren ovan.
Kan du inte under en återhämtningsperiod följa ett matschema igen då? Då vet du i vart fall att kroppen inte tar skada.
Mhe har ju ett bra grundschema. Blunda och svälj! (Öh ja.. maten altså;) Tänk inte.

Svar: Jo absolut. Vill dock inte fastna i scheman igen. Vill inte mäta o räkna. Jag vet hur jag ska äta så inte där skon klämmer...
Ida

Anonym

Fast mhe har ju inte så mycket mått egentligen. Man kan se på ögonmåttet om det är en eller tre dl.
Sen 1-2 macka o ägg. Eller vad det är de rekomenderar.

Spelar ingen roll om man vet. Ibland är det skönt att ha koll så man vet att man inte slarvar.

Anonym

Blir så ledsen på något sätt att läsa om hur det går för dig och hur du känner inför framtiden. Hur länge du varit sjuk. Finns ju de som varit sjuka längre och typ är 50 år som fortfarande har sjukdomen. Känner du att det är på väg åt det hållet? Ibland förnekar man för sig själv, att kampen redan är förlorad. Låter jävligt taskigt av mig att skriva men eftersom du varit sjuk så pass länge är det en lång väg att vandra och många "äldre" patienter håller fast vid sina sjuka rutiner och hur mycket de än vill, faller de än tillbaka. Tänker på Stina Wollters syster som insjuknade vid 12 års ålder och dog vid 30. Säger inte att du kommer dö (!) men att sjukdomen är lömsk. Håller tummarna och att du har en chans att kunna bli med barn, att du inte skadat din kropp alltför mycket och att du får ordning på maten och dina tankar. Ta all den hjälp du kan få och den tid det krävs.

Anonym

Blir så ledsen på något sätt att läsa om hur det går för dig och hur du känner inför framtiden. Hur länge du varit sjuk. Finns ju de som varit sjuka längre och typ är 50 år som fortfarande har sjukdomen. Känner du att det är på väg åt det hållet? Ibland förnekar man för sig själv, att kampen redan är förlorad. Låter jävligt taskigt av mig att skriva men eftersom du varit sjuk så pass länge är det en lång väg att vandra och många "äldre" patienter håller fast vid sina sjuka rutiner och hur mycket de än vill, faller de än tillbaka. Tänker på Stina Wollters syster som insjuknade vid 12 års ålder och dog vid 30. Säger inte att du kommer dö (!) men att sjukdomen är lömsk. Håller tummarna och att du har en chans att kunna bli med barn, att du inte skadat din kropp alltför mycket och att du får ordning på maten och dina tankar. Ta all den hjälp du kan få och den tid det krävs.

A

Håller med anonym ovan tyvärr. I varenda ord.

Svar: Vad håller du med om?
Ida

I

Men Ida, är det inte dags att klippa navelsträngen till sjukdomen nu då? Söka jobb eller utbildning, heltid eller deltid? VAD har du att förlora?! Ja, jag vet att du fortfarande kommer ha dina problem – ett nytt jobb löser inte dem. Men däremot är det enormt gynnande att hamna i ett nytt sammanhang, saker faller sig så mycket mer naturligt där så det kan absolut hjälpa en bra bit på vägen! Och sen ett litet tips, berätta inte för mycket om din historia. Det kan du göra när du kommit in i gruppen och lärt känna personer, berättar man för tidigt så backar de flesta and you never get a second chance to make a first impression. Kortfattat, DU bestämmer över ditt liv. DU måste inte vara sjukpensionär utan du bestämmer själv om du vill söka jobb eller plugga, återigen – vad har du att förlora? Faktum är att precis ALLA skulle vinna på det, inte minst DU! Både ekonomiskt, socialt, förmodligen friskhetsmässigt, och förhoppningsvis en gnutta självförverkligande när du gör något du verkligen vill.
Jag menar bara väl, så jag hoppas att du inte tolkar något annat även om det kanske "låter" lite hårt!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress